Stadt i styv kuling
Stadt - namnet sitter inpräntat i de flesta norska båtfolk (även om de aldrig har varit där) som den mest beryktade sträckan längs norska kusten. Udden "Vestkapp" sticker rakt ut i havet, och kuling och storm är här näst intill fasta inventarier. Även om det är ljumma sommarvindar som sveper över kusten i övrigt har kulingen ett fast grepp här. Fritidsbåtsägare ligger bland öarna i trakten och väntar på lämpligt väder. Och vem kan klandra dem? Om inte annat så vidareför de ju faktiskt en uråldrig tradition. Stadt finns omskrivet i historiska källor sedan vikingatiden.Vädret var fint när Karsk seglade in till Sandshamn på Sandsøya strax öster om Stadt (inte att förväxla med "Syndens näste", Sandhamn i Stockholms skärgård). Egentligen skulle vi kanske kunnat runda Stadt direkt, tänkte vi, men det vore ju kort sagt dumt att ta sig för något dylikt utan att sova ut innan - och inte minst äta middag.
Vi la till vid en flytbrygga och mötte genast Ove Myklebust, en karl som senare skulle visa sig bli vår räddare. Han tittade lite på båten, och visade oss gästbryggans faciliteter. Om vi ville skulle vi gärna få tälta i hans trädgård också. Trötta som vi var på att sova i tält tackade vi nej, och sov under ett tak istället.
Knut-Roald kontaktades för en väderprognos, och det var dyster musik för våra öron. Skulle vi runda Stadten den närmaste framtiden hade vi varit tvungna att göra det direkt. Sen var det kuling och åter kuling i antågande. Vad göra? Vi sov på saken och insåg att vi nog skulle behöva stanna på Sandsøya ett tag...
Dagen efter var vi inbjudna på Frukost hos Ove Myklebust och hans fru Gunhild. Rasande trevligt, och omväxling från den eviga havregrynsgröten. Vestlandsnytt tittade förbi och gjorde ett litet reportage där vi satt i trädgården och frukosterade. (Artikeln i pdf-format går att läsa här! Obs! Stor fil!)
Men hur skulle vi göra? Vi ville då rakt inte ut i armarna på kulingen. Även om vi nog hade överlevt hade det inte varit någon gemytlig seglats. Men, det finns faktiskt ett annat sätt också - även om det ingalunda är något man tar till i första hand.
Sen urminnes tider har man, då tiden varit knapp, dragit båtar över "Drageidet" mellan Leikanger och Drage. Drageidet är en 5 kilometer lång väg över ett bergspass, och toppen ligger på förhållandevis måttliga 240 meter över havet.
Med hjälp från herr Myklebust lyckades vi få tag i hedersknyffeln Norvald Bjørlykke i Leikanger. Han fixade ett båtsläp, och vi slörade iväg mot Leikanger i den soliga kulingen. Hej, vad det gick! I Leikanger stod en välkomstkommitté, ryktet hade spritt sig: 3 mer eller mindre skogstokiga svenskar skulle dra en båt över drageidet - för hand! Norvald körde Rasmus över Drageidet i bil för att visa terrängen, medan Lars och Gunnel packade ur båten.
Med hjälp av 14 starka armar fick vi upp Karsk på släpet, och så bar det av. Inte med bil som sagt. Nej, ska man fara över land får man göra det ståndsmässigt. Den tappra besättningen började dra och knuffa båten upp för de branta backarna. Visserligen blev vi erbjudna motorhjälp ett flertal gånger, men vi tackade envist nej.
3 timmar och ett otal storögda bilpassagerare senare var vi på toppen. Och här stötte vi på 4 pigga fotvandrare från Nordfjords Folkhøgskola. De var på vandring från Sverige till Vestkapp. De var nog lite förvånade över att Drageidet användes än idag, men insåg det roliga i det hela.
Det tyngsta blev att bromsa ekipaget på vägen ner. Nu hade kulingen friskat i och rev och slet i Karsk. Men det gick väl ändå, och rejält trötta i armarna hade vi lyckats ta oss över Stadt.
