Måløy, och vidare
Efter att vi vaknat i Drage och insett att vi faktiskt inte drömt bar vi ner Karsk på stranden och började lasta i. Äntligen var den stora hög-/lågvattenskillnaden bra till något, för under tiden som vi packade i steg vattnet, och så var Karsk nästan flott när vi till sist skulle iväg.Den hårda vinden från dagen innan hade gått och gömt sig, så det blev att ta till årorna. Det mesta kändes lite avslaget, och vi insåg att det kanske tog mer på krafterna än vi först trott att dra Karsk över land.
Efter någon timme kände vi en blek vindpust komma smygande och vi satte segel. Fort gick det inte, men vi slapp i alla fall ro. Lars sjunger en liten sång, vågorna kluckar, Gunnel somnar.
Och vi går baklänges! Fan också, fram med årorna. Motströmmen har tydligen satt i, och vi ror in mot land. Ett litet jungeltrick när det gäller motströmmar är nämligen att hålla sig på en årlängds avstånd från land. Friktionen från land gör att strömmen avtar betydligt i styrka, och man slipper slösa så mycket på krafterna.
Men riktigt så enkelt var det inte den här gången. På grund av någon, för oss outforskad, fysikalisk effekt visade det sig att strömmen här istället gick i vår riktning! Vi susade iväg med seglet satt mest för syns skull.
Lite spännande var det och vi fick hålla skarp utkik efter stenar i strandkanten. Väl framkomna i Måløy fick Rasmus hålla sitt löfte om att bjuda på pizza efter Stadt.
Efter att ha kontaktat lokala småbåtsföreningens ordförande fick vi sova i klubbhuset också. Vi sov gott den natten.
På morgonen dagen efter var det dags för Gunnel att resa hem. Vi vinkade av henne på busstationen, varpå vi gick till redaktionen för Fjordenes tidende. Vi hade tidigare varit i kontakt med en journalist i och med bravaden över Stadt, och hon hade inte något emot att bjuda på frukost, när vi nu varit så fräcka och frågat om det gick för sig.
(Tidningsartikeln som pdf:er: Sida 1,Sida 2.)
Efter frukost körde hon ner oss till småbåtshamnen och fotade när vi arbetade oss ut ur sundet i relativt kraftig motvind.
Strax söder om Måløy ligger Skatstraumen och några höga fjäll. Varför det hette Skatstraumen behövde vi inte fundera på så länge. Hade vi haft en lotsbok hade det säkert stått mycket intressant att läsa om platsen och de strömmar som bubblade runt oss. Måhända hade vi även haft anledning att vara lite nervösa, men det var vi för okunniga för. Istället lyckades vi segla på den kalla vind som smög ner från bergen, och snart hade vi kommit förbi Skatstraumen. Vi slörade väster ut längs med massivet för att runda Hornelen, en fjälltopp på nära 1000 meter.Det är inte helt okomplicerat att segla i bergiga landskap. Helt utan förvarning kan man råka ut för kastvindar som faller ner från hög höjd som objudna, påträngande gäster. Eftersom Karsks stabilitet beror på hennes hastighet kan en sådan plötslig fallvind tvinga oss till bad i ett nafs, och vi är inte alls avslappnade.
När vi rundar Hornelen är vi beredda på att få halvvind, men icke! Nej, nu blåser nordösten in från ett sund, och vi har fortfarande slör. Vi håller tyst om saken och hoppas att vinden inte ska märka att den gör det löjligt enkelt för oss. På sydsidan om Hornelen har vi fortfarande slör för babords halsar, trots att vi ändrat kurs 180 grader.
Vid bergknallen med det (i alla fall för svenskar) tveksamma namnet Klittepynten kommer kastvindarna som vi varit beredda på hela dan. Ut ifrån en dal kommer kast på kast som tvingar oss att halsa (slå vinden ut ur seglet) för att inte riskera att kantra. Men fort går det :-).
Vid halv 8-tiden seglar vi så in i Florø och förtöjer till sist mot skutan Svanhild. Vi får sova på däck också, en törnrosasömn för gamla skutseglare.