Gunnel om Karsk
Att åka en liten båt (som hur mycket man än försöker verka språkligt bildad, faktiskt heter “Kaffekask”) från Rissa till Stockholm är helt vansinnigt. Redan innan Lars kommit ombord var jag och Rasmus lite oroliga över hur resultatet av oss tre i kombination som besättning skulle sluta. “EEE (Erlandsson, Ehrlich, Ehrenberg) – maybe the world’s most dangerous crew”, som någon av oss geniknölar lyckades klämma ur oss.Det visade sig också ganska snart att detta kanske inte heller var den mest sunda kombinationen. Bara det att “Lucky” med Britney Spears och “Micke” med Carola blev ledmotiven för etapp 1 och ekade bland bergstopparna, eller att vårt stående svar till varandra vid meningslösa påståenden eller svarslösa frågor var “Blow my whistle” som en mycket ironisk hyllning till DJ Alligator, visar att detta kunde sluta hur som helst.
Kanske kunde EEE engagera Sandøya och Stadtlandet i en idé om att göra som vikingarna: dra båten över land på grund av hård kuling vid Stadt? Dra båten på en vagn över en halvö med en stigning på 250 meter?
-Nej, tänker ni. Så dumma är inte folk. Men jo, “EEE – maybe the world’s most galnaste crew” gjorde det. Det var tokjobbigt… men sjukt jävla kul.
Men att segla med Karsk är inte bara en resa. Det är tungt (det regnade och jag var arg), sorgligt (vi såg en död lunnefågel som kom guppande på rygg och liknade en död Pingu. Förstår ni vilket trauma. Jag höll på att börja grina och bredvid mig satt bara två stycken tokskrattande pojkar. Ruskigt!) och läskigt (vi blev förföljda i Ålesund av en snubbe i elbil med jättestora öron).
Det ska bli fantastiskt skönt att komma hem och få sova i en säng och laga mat på en spis, men jag kommer verkligen sakna Karsk och är jätteglad att jag fick följa med.