Bergen
Bergen är Norges näst största stad men en vit fläck på kartan för Karsks besättning. Visserligen hade Frithjof spenderat 15 minuter i Bergen i väntan på hurtigbåten, men det räknas liksom inte.På väg mot Bergen måste vi segla igenom det långa sundet mellan Radøy och Lindås. Sundet är som en enda stor bassäng och har endast två tillflöden (där linjen börjar, respektive slutar, på bilden) och där blir det en sju tusan till tidvattensström. Bad är förbjudet, och man måste passa på att passara när det passar. Vi hade blivit förvarnade av några vänliga människor och kom när medströmmen just hade börjat. Först märkte vi inte stort av den, men så plötsligt satte vi fart och for med minimal styrförmåga genom det bubblande sundet. Lika plötsligt var vi förbi och började segla igen.
Tiril kom ombord på Vigra, och vi seglade makligt vidare. Snabbåtarna susade förbi och gjorde livet surt för oss med stort svall som ekade mellan klippsidorna. Intressant ur en fysikers perspektiv, men inte gärna ur en småbåtsägares. Vi morrade lite över motorbåtars inneboende elakhet tills våra öron möttes av ett hemtrevligt dunkande. Längst bort i sundet kom en gammal träbåt tuffande. Först kände vi inte igen den, men så visade det sig att det var vår gamla bekant Heland från Sunnmøre museum. Vi ropade glada hälsningar och särskådade varandra till ömsesidig beundran.
Det led mot kväll när vi närmade oss det södra utloppet, och vi hade inte en tanke på att ro ut eftersom tidvattnet var emot oss. Men vi behövde en bra kajplats, och i vår jakt på en sådan kom vi nära sundet och tänkte att man måste väl i alla fall försöka. Och det gick! Några kalorier fattigare men en seger rikare stävade vi på mot Bergen.
Dagen efter var det åter igen motvind en stor del av vägen. Inte blev det bättre av att vi råkade gå en omväg runt en ö också. Men sånt är livet. Inne på Byfjorden fick vi medvind och slörade segervisst in mot staden.
Finns det kystlag gör allmogeseglaren bäst i att söka sig dit. "Ty hos kystlagen skolen I finna värme och kajplats", som det borde stå skrivet.
Vi blev hjärtligt mottagna och fick bland annat en bit läder så att vi kunde sko våra åror som blivit betänkligt och oroväckande smala på utsatta ställen.
Det beryktade bergenska regnet lyste med sin fråvaro och vädret var faktiskt riktigt vackert. Men Bergen är tydligen en ögontjänare. Vi sov under ett tak vid kystlagskajen, och så snart mörkret fallit på och vädret trodde att vi somnat kom det smygande, och med blixt och dunder försökte det blöta ner våra fötter. Vi flyttade längre in och tog skydd under en båt.
Dagen därpå gick vi lite ärenden, och en trevligt fotograf från Seilas/Båtliv kom ner och tog några bilder.Sent omsider kom vi iväg. Vinden blåste som vanligt in i fjorden, och vi var tvungna att ro. Vi mötte våra kamrater från kystlaget, John Einar och Camilla, som var ute med en engelsk kutter. Vi lämnade över kameran och Camilla tog några bilder av oss.
Att vi rodde väckte ett visst uppseende hos de tusentals sankthansfirande (midsommarfirande) bergensare som körde härs och tvärs på fjorden. Trafiken var minst sagt livlig, och de glada tillropen skallade mellan bergen.
I börjar var det lite kul, men efter ett tag började vi bli lite lessa och irriterade över de konstanta svallvågorna som komplicerade rodden. Plötsligt stod det klart för mig att det finns vissa nackdelar med att segla mot mer befolkade stråk. Bortskämda som vi var med den relativa ostördheten norr om Stadt började vi inse vad som väntar oss längre söderut.