Räddaren på Bømlo
Det är alltid trevligt att hälsa på bekanta när man är på genomresa, och särskilt när natt under tak får betraktas som lyx. Det förutsätter förstås att folk är hemma, och folk är ju ofta lite här och där på somrarna.På Stord var i alla fall den gamla Foseneleven Oddveig hemma, och vi sov över. Tiril var tvungen att mönstra av för att jobba, och vi vinkade av henne vid busshållplatsen i Leirvik.
Den nordliga vinden började friska i, och fast vi gjort över 35 nm dagen innan var vi måna om att lägga iväg så tidigt som möjligt. Norr om Haugesund ligger nämligen Sletta, en öppen kuststräcka som ligger oskyddad för Nordsjön. Här vill man inte vara i öppen båt (eller överhuvudtaget kanske) när kulingen kommer. Och kulingen, den var i antågande.
I Haugesund bor Signe, Fosenelev hon också, och om vi nu skulle ligga still på grund av kuling och oväder var det betydligt mer lockande att tillbringa tiden under tak hos Signe, men hon skulle bara vara hemma några dagar.
Från Stord gick vi mot Bømlahavn på Bømlos sydspets för att avvakta och se hur vädret utvecklade sig. Vi hade vinden akter om tvärs, och då det friskade i mer och mer gjorde vi god fart. Ganska snart fick vi ta ett søft (rev) utan att det gick så mycket långsammare för det.
Eftersom vi gick i skyddade farvatten kunde vi inte låta bli att pressa på lite grann i alla fall, men när vi kom ner mot Bømlahavn kändes det inte helt försvarligt med bara ett søft längre och vi tog det andra.
När vi väl skulle in till Bømlahavn hade vi motvind. Eftersom vi inte orkat bry oss om att fälla masten fick vi ro ganska hårt innan vi kom igenom sundet och kunde förtöja. Och andas ut. Vi lagade middag och somnade omgående när vi väl fått mat i magen.
Jaha, Bømlo, minsann. Och kuling på Sletta. När vi vaknade vid 18:30-tiden, efter att ha slumrat någon timme, var vi något beklämda. 10 distans söderut lockade en bekväm och social tillvaro, men dit skulle vi näppeligen komma inom en närmare framtid.
Vi tog en liten tur på Bømlo för att se oss omkring. Vi behövde ny rödsprit också. När vi kommit till Eide passade vi på att ta en titt ut på havet för att skaffa oss en uppfattning om sjön. Det var ingen upplyftande syn att se hur nordsjövågorna stångade sig till vitt skum mot Espeværs klippor.
Stämningssordinen låg tung när vi promenerade tillbaka till Bømlahavn. Vi gick i djupa tankar var för sig och bytte inte många ord. Men, kanske kunde vi ändå våga oss iväg tidigt om morgonen dagen därpå? Det blåser ofta lite mindre på mornarna, och om vi lastade i ordentligt med barlast och hade lite segel borde vi kunna klara det.
Vi skulle just ge oss ut på stenjakt när jag får ett sms från Signe. Hon undrar hur långt vi har kommit? Jag svarar att vi håller på att ruttna bort på Bømlo, men annars är det toppen.
Svaret kommer snabbt. Signes pappa bor i Bømlahavn, vi kanske har lättare för att ta oss dit än till Haugesund? Hon har ändå vägarna förbi dagen därpå.
Expedition Karsks medlemmar går in i väckelsemötemodus. Smått euforiska trippar vi iväg mot det båthus som vi fått beskrivet för oss. Det påminner till storleken mest om en flyghangar, och sovplatser är det ingen brist på. Lyckliga och väl tillfreds somnar vi in, väl medvetna om att kulingen ger oss sovmorgon och en god ursäkt för att stanna på middag dagen efter.