Sletta
Sletta är ytterligare en beryktad sträckning (de blir fler, ju längre söderut man kommer) av norska kusten. 8 oskyddade sjömil mellan Bømlo och Haugesund där storhavet står rätt på. Det finns få ställen att gömma sig på för både små och stora båtar, så marginalerna är inte så stora. Några vikar som måhända hade kunnat tjäna som skydd för nordanvinden hade vi blivit varnade för. Kulingen från nordväst hade byggt upp sjö som skulle leta sig in i vikarna, och även om det slutar blåsa så finns den gamla sjön länge kvar.Det var således med en viss spännning som vi väntade på att vädret skulle bli bättre. Signe skulle till Haugesund och tyckte att det var kul att åka med, så vi fick lite förstärkning. Förutom att det var bra med lite extra barlast är det ju också bra med en som kan trakten.
Eftersom vi var lite osäkra på vädret bestämde vi oss för att vänta och se och tog en långsam och behaglig frukost. Det var väl lite tveksam om vi faktiskt väntade oss att kunna gå ut över huvud taget, men så kom väderleksrapporten. Det såg bra ut, bris och inga varningar. Lika bra att få det överstökat. Karsk lastades i en hast och några barlaststenar kom ombord.
Vi smög längs land ner till Bømlos sydspets Bømlahuk, och så satte vi av söderut. Vad var det egentligen som väntade oss?
Ja, inte så mycket faktiskt. Visst gick det sjö, men istället för att ha för mycket vind mattades den så småningom av så att vindbrist blev ett större problem. Efter att ha tillryggalagt 3 distans gick det visserligen framåt, men rullningen slog ideligen vinden ur seglet så att det gick frustrerande långsamt. Även om det inte blåser mycket är Sletta inget ställe man vill dröja på i onödan. Ju kortare desto bättre.
När vi till sist kom ner mot Kalsvika där vi skulle gå in började det blåsa upp på nytt. Karsk satte lite fart igen och vi fick fin segling in, även om glädjen grumlades av ett "tänk om" som malde i bakhuvudet.
Det gick i alla fall fint att komma in i Kalsvika, även om dyningen skummade i mynningen, och Karsk förtöjdes. Middag i civilisationen igen, och jordgubbar. Inte fy skam ändå.
Stillaliggande
Dagen därpå drog vi upp Karsk på land. Frithjof var tvungen att åka hem, och eftersom Karin och Dan inte skulle komma än på några dagar var expeditionen utan besättning. Det passade egentligen rätt bra med vädret, och Karsk mådde bara bra av att få torka lite, på bekostnad av sjöväxter och eventuell skeppsmask som skulle kunna tänkas ha byggt bo i hennes skrov.
Eftersom det inte är så långt från Haugesund till Kristiansand tog jag chansen att hälsa på Tiril som bor där. Skönt att få lite "ledigt" och slippa bekymra sig om vädret. Och inte minst att få träffa en saknad flickvän.
Men söndagen den 1:a juli bär det av igen!