: Julbad

Julbad

Så var det dags för det årliga vinterbadet. Inte så mycket med avsikt att bli ren som att lära sig mer om sitt eget uppförande i kallt vatten. För att vara beredda på hur vi kan tänkas reagera vid en eventuell kullsegling skulle vi pröva på att:

Tiril och Signe välter

1. Välta med båt i vinterkallt vatten.
2. Räta upp båten igen. Ösa den tom.
3. Simma de cirka 50 meterna till land.

Glada i hågen tog de äppelkäcka eleverna på seglings- och naturlivslinjen sig an uppgiften och tömde skolans halvfjærrømming Svarte-Erik på allt löst. Åror, tiljor och skvättbord lämnades i naustet (båthus på land) och så roddes Svarte-Erik ut till en boj för att förtöjas där. Den skulle bli "vältobjektet". Två följebåtar sattes i sjön, och så var vi klara.

Erik och Frithjof var första paret ut. Deras första åtgärd ombord i den blivande haveristen blev att med långa linor fästa de två hinkar som skulle tjäna som öskar. Kärt besvär, för när man väl lyckats få båten på rätt köl igen vill man inte gärna upptäcka att ens enda möjlighet att få den något så när tom sedan länge är utom räckhåll - stävandes iväg på egna äventyr.

Men det visade sig vara svårare än väntat att få Svarte-Erik att vända buken i vädret. De två gossarnas kroppshyddor räckte inte till på långt när, om de så stod uppe på relingen. Och att få båten att ta in vatten genom att sätta den i gungning var helt lönlöst.

Lösningen blev två linor, fästa i den ena relingen. Genom att hålla sig i dessa gick det att luta sig så pass långt ut att vatten strömmade in och båten till sist välte.

Det var två blöta men påfallande gladlynta gossar som kravlade upp på det uppochnervända skrovet. Och efter lite experimenterande kom de snart underfund med hur man skulle få båten på rätt köl.

Det stora kraftprovet kvarstår dock, och det är inte fråga om ösningen. Det är visserligen slitigt och oergonomiskt att ösa, men man blir i alla fall varm (även om det inte är behagligt med isvatten i stövlarna). Nej, det riktiga kraftprovet är att simma tillbaka.

De första vältkandidaterna hade längst sträcka att simma. Det sjunkande tidvattnet gjorde att strandlinjen efter hand kom närmare och närmare. För att kompensera detta ofrivilliga handikapp hoppade Tiril och Signe till samtliga åskådares förfäran i vattnet på "fel" sida och simmade tvärs hemkursen för att runda en dykdalb innan de vände in mot land.

Att vända båten är inte helt enkelt

Tiril och Signe tog en omväg i kallvattnet

Vansinnesdådet föll dock ingen annan på läppen och ansågs tämligen obegripligt. Så även av undertecknad, tills jag själv stod där, flämtande, genomvåt och med värkande rygg efter att ha öst åtskilliga hundra liter.

Vegard Heide, lärare på seglingslinjen, sitter i följebåten någon meter ifrån och förklarar för mig och min vältkamrat Frida att det ju inte är någon poäng med övningen om vi simmar direkt mot land. Då får vi ju inte lära oss hur det är att vara riktigt nedkyld.

Och det låter ganska vettigt, faktiskt. Det här julbadet är ju inget vi tar oss för av pur badlusta, och de hygieniska vinsterna är för den delen högst diskutabla. Att bli kall är ju hela vitsen. Och just då är jag ganska varm av allt kroppsarbete. Frida och jag tar tjuren vid hornen. På fötterna i Trondheimsfjorden bara, och visst är det kallt, men ingen fara på taket.

Första biten, till dykdalben, går som på räls, och fort går det också. Det visade sig bero på medströmmen och ingalunda på förträfflig klädsimsförmåga. Mina brister i denna nautiska konstart stod snart oroväckande klara för mig. Så fort jag vänder in mot land och får strömmen i sidan går det trögt. Jag startade med ett rejält försprång i förhållande till Frida, men nu kommer hon ångande förbi som en gladlynt hjulångare med armarna som skvättande skovelhjul.

Rasmus och Frida håller i sig i Svarte-Erik

Rasmus och Frida har just vält

Ösandet är ett slit

Och nu gör sig kylan påmind. Jag minns i ärlighetens namn inte om jag var kall på överkroppen och benen. Antagligen var jag det, men den brännande kölden i händer och fötter tog all uppmärksamhet. Sammanbitet kämpar jag på och blir lite uppgiven när jag ser att avståndet till dykdalben knappt förandras. Paniken kommer krypande, men jag lyckas hålla den borta genom att påminna mig om att det finns följebåtar och att det här faktiskt inte är farligt. Lite obehagligt bara.

Ett annat, tämligen försmädligt, problem var vänster stövel. Jag har kategoriskt avfärdat allt prat om stövlars farlighet vid simning som skitsnack. Och mycket riktigt dras man ingalunda ner i djupet av sina stövlar. Nej, mitt bryderi bestod istället i att få vänster stövel att sitta kvar. Det attans skodonet ville inte vara med längre utan försökte hoppa av halvvägs. Genom att frenetiskt böja upp tårna lyckades jag emellertid bespara följebåtarna besväret av ett långvarigt stövelfiske med oviss utgång.

När jag till sist bottnade och kunde gå kändes det mer som att jag drivit iland än tagit mig dit för egen maskin. Tung som bly och med stöd av Tiril raglade jag till sist in i naustet till torrt ombyte och glada kamrater.

Nog fick vi pröva på hur det var att bli nedkylda. Och man inser sina begränsningar när det kommer till ishavssimning. Men det var förhållandevis varmt att i genomblött skick klamra sig fast vid det uppochnervända skrovet, och det är ju i princip det som är aktuellt vid en eventuell verklig kullsegling. Att simma iland är för det mesta inte till att tänka på.

I ärlighetens namn hoppas jag att jag aldrig kommer att ha nytta av det jag lärde mig idag.

< Karsk tar form | Segelsömnad >