Karmsund
På kvällen den 1 juli kom expeditionen igång igen efter några dagars uppehåll. Karin Zachrisson kom från Sverige och ännu en svensk, Dan Roupe, var i antågande och skulle ansluta dagen efter.
Med en övermänsklig ansträngning lyckades vi få Karsk i sjön igen. Eftersom kvällen var tämligen sen väntade vi till måndagen med att lasta i. Vi övernattade i Signes garage, där vi förvarade all utrustning.
Så kom vi äntligen iväg igen. Vinden stod rätt emot i Karmsundet men det var i alla fall skönt att vara på väg. Med masten fälld var det inga problem att ro emot vinden, och vi satte kursen mot en kaj för att gå iland och proviantera. Eftersom våra geografiska kunskaper om Haugesund lämnade mycket att önska såg vi oss omkring efter någon att fråga om vägen, sjöräddningen kanske visste?
Det gjorde dom inte, men den hjälpsamma besättningen ombord på räddningsfartyget Nils C.P. Aure var inte sen att snoka upp en matbutik med hjälp av Internet. När vi ändå var i cyberspace kunde vi inte låta bli att visa expeditionssidan.
Efter att ha handlat rodde vi vidare. Per telefon hade vi fått reda på att det skulle gå bra att tälta på Avaldsnes. Fram med busstidtabellen för att bena ut om Dan skulle kunna kunna komma dit på ett någorlunda praktiskt sätt när han kom med bussen från Oslo.
Vi kom aldrig till Avaldsnes. På vägen såg vi en hägrande småbåtshamn och vi tog en tur förbi för att se om det var ett trevligt ställe. Det var det, och inte bara det. Till på köpet blev vi erbjudna att sova inomhus av Storsund båtklubbs ordförande. Vi jublade och stämningen var på topp när Dan till sist kom och natten föll på.
Dagen efter blev det mer rodd. Vinden lyste med sin frånvaro men regnet vikarierade. Vi övernattade i en kohage och kokade laxsoppa i ett skrangligt båthus.
Till sist kom vinden i alla fall tillbaka. Och vi kunde segla ut förbi Skuddnes som vi tyvärr inte fått tid att besöka. Vi tog sikte på de 130 meter höga radiomasterna på Kvitsøy. Enkel navigation minsann, än har vi inte haft använding av kompass på hela turen.
När vi kommit in i skyddade vatten bakom Kvitsøy var det dags för matrast och vi tänkte först förtöja vid radiomasterna. Men på något sätt så gav de skyhöga tornen, och något som såg ut som en förvuxen tv-antenn, ett aningen obehagligt intryck. Var det inte något slags elektromagnetisk strålning som förvandlade någon arm stackars ödla till den blodtörstiga Godzilla? King-Kong hade säkert också gått igenom något liknande i sin pubertet.
Vi fick lite kalla fötter. Och kallare blev dom när vi kom nära och kunde läsa de aningen diffusa varningsskyltarna för stark radiostrålning. Och hur var det med fåren som gick och betade i strandkanten? Såg de inte ovanligt blodtörstiga ut? Hu! Nej, vi föll av och förtöjde på ett litet skär strax öster om Kvitsøy istället. Och till dessert blev det en härlig rodd till regndropparnas taktfasta plaskande.