Vi smyger på ett vikingaskepp
Vikingeskibshallen i Roskilde är också ute på expedition. Men i lite större skala än Expedition Karsk. 65 man i besättningen, men faktiskt en kortare seglats. Ynka 1000 nm.Efter några års utprövande var det dags för världens största vikingaskeppsrekonstruktion - Havhingsten fra Glendalough - att segla från Roskilde till Irland. Dåligt väder hade dock gjort det omöjligt för det trettio meter långa vikingaskeppet att lämna kaj där det låg i Bålyhavn öster om Lindesnes.
Vi hade fått reda på att hon låg där, och vi ville gärna hälsa på. Problemet var bara att Listalandet låg i vägen, och förutom otäcka havsströmmar som kunde vålla en mardrömmar blåste det också kuling. Vad göra?
Ja, vikingaknepen ligger liksom i tiden, och vi hade ju prövat på det där med att dra Karsk över land en gång förut, och då hade det ju gått mycket bra. Vi hade hört talas om Listeidet tidigare, och det var faktiskt inte mer än 2 km till skillnad från de 6 som vi drog henne över Stadt. Och här skulle det till på köpet i princip vara helt platt.
Vi ringde till Eilef Liland som kör båtar över Listeidet med sin traktor för att höra oss för om han hade en lite mindre kärra också. Det var nog första gången han råkade ut för att någon ville över utan hjälp av hans traktor, men visst en kärra, det kunde han fixa.
Vi satte segel och forsade iväg mot eidet. Fort gick det, och inseglingen hade anstått den mest högfärdiga herreman.
Till skillnad från kärran vi fick låna på Stadt hade Eilefs kärra bara två hjul. Det gjorde det hela aningen mer intrikat, eftersom vi förutom att knuffa och dra också skulle behöva balansera båten. Men hur ska man kunna förkovra sig i båtdragarkonsten om man inte får nya utmaningar?Tyvärr var vi ju bara två, så det var kämpigt i uppförsbackarna. Men man är ju inte mindre fräck än att man ber om hjälp, och snart hade vi sju glada sommargäster som hjälpte oss att bromsa ner för den sista, kolossalt branta backen.
Och så låg Karsk på vågorna igen. Efter en snabb middag gav vi oss iväg för att utnyttja vinden och ta oss mot Lindesnes. Det var bara det att vinden hade gått hem för att äta, och istället kom regnet.
Det otrevliga med att ro i regn är att det är så svårt att klä sig lämpligt. Sitter man skrudad i fullt regnställ är man skyddad mot elementens väta, men i gengäld badar man i sin egen svett. Det är bara att välja, våt blir man ändå.
Landskapet runt sjön Framvaren var i alla fall hiskeligt vackert. De dimhöljda fjällsidornas frodiga grönska såg ut som hämtad från en Jurassic Park-film, och vi hade väl knappt höjt på ögonbrynen om vi sett ståtliga dinousarienackar resa sig över trädtopparna.
Vi rodde ut igenom en liten kanal till Farsund, och nu hoppades vi på att få segla. Men icke! Ingen vind, ingen segling. Visserligen hade vi strömmen på vår sida, men det var en klen tröst när vi sett hur fin vinden varit tidigare på dagen.
Det gick så sakteliga framåt, och humöret började tryta när skepparen till sist kläckte en fin idé!
"Om man inte ska segla, då behövar man ju egentligen, när allt kommer omkring, inte så mycket barlast va? Och eftersom vi har barlast för att kunna segla på Nordsjön, så borde det inte göra alltför mycket om vi lämpar något över bord?"
Gasten var enig, och ett okänt antal kilo sten, följt av 20 liter vatten, for glättigt överbord. Lätta till båt och sinne tog vi nya tag och se, det gjorde underverk.
Lite lätt generade över att vi inte tänkt på det tidigare satte vi nu av i full fart mot Lindesnes. Ja, inte bokstavligt talat egentligen. Lagom till Expedition Karsks ankomst hade man nämligen öppnat Spangereidkanalen. En kanal som gör att man slipper ta sig runt det illasinnade Lindesnes. Visserligen blåste det som sagt inte mycket, men att ro runt i den tidigare kulingens gamla sjö hade varit väl magstarkt och tagit betydligt längre tid.
Istället svepte vi med långa årtag fram över spegelblanka fjordar medan kvällssolen sänkte sig och till sist gick och la sig.
Fram med lanternan, och så vidare. Våra bekanta, Kjetil och Marius, hade ingen aning om att vi hade dem inom räckhåll.
8 timmar tog det från Listeidet till Spangereid, och det ska erkännas att vi var glada när vi till sist smög oss in på det sovande vikingaskeppet. Vi hälsade på Havhingstens nattvakter, tog en dusch och gick och la oss.
Dagen efter väcktes vi av den tidigare Foseneleven och båtbyggarlärlingen Marius. Vi fick havregrötfrukost av manskapet på Havhingsten och solade oss lite i imponerade kommentarer om vår seglats.
Efter lunch kände vi att det var dags att bjuda igen, och Marius och en annan före detta Fosenelev, Kjetil, följde med ut i Karsk för att okynnessegla lite. Strålande sol, och strålande vind.
Ja, det blåste den dagen. Och efter att ha fått både middag, kaka och glass var vi måna om att komma iväg igen. Vi tog farväl av den mycket trevliga vikingabesättningen och la ut. Mot Mandal!
Ja, det blåste den dagen. Men inte längre när vi väl kommit ut igen. Det blev till att ta till årorna, och den här gången åkte barlasten över bord illa kvikt. Men det var med bitterhet vi högg tag i granträt.
Några timmar senare, i Hillesund, hade en bekant till Tirils far blivit förvarnad om vår ankomst. Mannen är i besittning av en stor kanon, och när vi hörde saluten skalla mellan bergen insåg vi att här månde finnas vänligt inställda människor.
Med våra sista krafter rodde vi in till kanonörens brygga och fick låna plats i säng. O! Ljuvliga vila!
< Roddexperiment på Nordsjön | Det deilige Sørlandet del 1 - Regn >