Roddexperiment på Nordsjön
När vi vaknade i Sirevåg insåg vi att kulingen redan var ett faktum. Men även om vi stortrivdes i vårt torra och bekväma krypin, ville vi inte gärna nöja oss med att bara vara. Det blåste ju inte riktigt kuling trots allt, och om vi bara kunde komma runt en udde skulle vi snart vara inne i skyddade farvatten på väg in mot Eigersund.
Nej, vi måste försöka! Och det gjorde vi.
Inför storögda hobbyfiskare i hamnen vinkade vi adjö till de stora segelbåtarna i plast som bestämt sig för att inte åka vidare. Och så rodde vi ut mot vågbrytaren.
Det gick framåt, även om det var nog så trögt, och snart var vi vid öppningen.
En av segelbåtarna inne i hamnen hade till sist bestämt sig för att dra iväg dom också och kämpade sig förbi per motor. Vi vinkade glatt och skrek att vi nog egentligen bara skulle pröva om det gick att ro lite grann.
När vi väl befriat oss från vågbrytarens trygga omfamning började berg-och-dal-banan på allvar. Tjo, vad det guppade. Vågorna var stora som hus, och vinden ökade på.
Vi skulle just till att ta lite macho-bilder när vi insåg att det kanske inte var så kul i alla fall. Än så länge hade vi läget under kontroll, men vi ville inte fresta lyckan.
Ner åkte kameran, och så började vi så sakteliga att låta oss driva ner mot hamninloppet igen. För att få det hela kontrollerat fick vi fortsätta att ro, men bara ta i lite mindre så att elementen långsamt pressade oss neråt och in.
Väl inne igen förtöjde vi i ett sjömärke och provade fiskelyckan. Den var dålig.
Men dagen därpå var det möjligt att komma ut igen. Vi gjorde en repris på gårdagen med den lilla skillnaden att vi tog oss runt udden och satte segel. Två søft, och i ett huj var vi inne i tryggheten bakom Eigerøy.
När vi seglade in under bron mot Eigersund såg vi en fotograf stå beredd. Så kul, tänkte vi, tills vinden spelade oss ett spratt och slog back i seglet. Något mindre storslaget än en segelbåt med back i seglet får man väl leta efter, och vi var inte helt nöjda.
Men vinden kom tillbaka, och när vi sen pratade med journalisten från Dalanes Tidende såg vi att han fått några bra bilder i alla fall.
Men vinden var god och vi skulle vidare.
Från Eigersund till Hidra kommer en lång, öppen havssträcka till, och vi var återigen lite spända. Visserligen finns det ganska många småhamnar att söka skydd i, men kusten är bergig och marginalerna inte alltid så stora.
Men iväg for vi med sikte på en liten hamn 5 distans söder om Eigersund.
När vi konstaterat att vi passerat hamnen tyckte vi att det väl var lika bra att gå på ett tag till, det gick ju så bra. Och så fortsatte vi. Och så fortsatte vi igen, och igen, och igen.
Vi hade en strålande fart, och även om det såg lite hotfullt ut blåste det aldrig upp nämnvärt. Visserligen var vi lite tveksamma när vi kom till Åna-sira. Här spelar havsbotten återigen sjöfarande ett spratt och stökar till vågorna.
Men obehaget var kortvarigt, och till sist insåg vi att vi faktiskt skulle nå fram till Hidra!
Stämningen var smått extastisk när vi till sist kom fram och skulle igenom den lilla kanal som delar Hidra i två halvor. Döm om vår förvåning när vi insåg att kanalkonstruktörerna inte haft någon tanke på folk som ror. Kanalen var på tok för smal för ett par välvuxna åror, och inte kunde vi dra heller. Till det var kanalsidorna alldeles för höga.
Med årorna i kryss rodde vi oss muttrande igenom och sökte välförtjänt nattvila.