Det deilige Sørlandet del 2 - Kuling
När väderleksrapporten varslar att kulingen är i antågande komplicerar det naturligtvis saker och ting.
Från Fevik är det 3 relativt oskyddade sjömil till inseglingen till Arendal. Antingen ligger man stilla för ankar och boj, eller så tar man risken och skyndar över i hopp om att vinden inte tar en när det är som mest olämpligt.
Naturligtvis kan det första alternativet ge vem som helst lite myror i benen, och eftersom vår vidare rutt från Arendal var väldigt skyddad hade det varit surt att kasta bort så fin medvind.
Vi tog risken, och efter att ha frukosterat hos Martin gav vi oss ut på vågorna.
Det blåste redan rätt friskt, men det var helt hanterbart. Med två søft seglade vi på bra. Vi närmade oss mer och mer Arendal… och så kom kulingen.
Det friskade i rätt rejält, men det som gjorde det komplicerat var att vinden vred sig mer från land. Vi ville inte gärna behöva segla upp emot vinden, och till sist tog vi det säkra för det osäkra och rodde närmare land för att så segla vidare igen. Det kändes som ett avslappnat och ganska klokt val.
Frid och fröjd tills vi kom till Arendals inlopp. Vinden, som vaknat på fel sida den här morgonen, fick för sig att vrida ut ur sundet. Visserligen var den betydligt svagare nu och kom bara i kast, men tillsammans med sin ouppfostrade kamrat motströmmen gjorde den det surt för oss.
I Arendal mönstrade Måns av. Och tog tydligen fel buss, det blev sightseeing på vägen till Oslo. Så kan det gå, men hem kom han tidsnog.
Tiril och jag fortsatte i de kanalliknande sunden upp mot Risør. Här var vinden precis lagom stark, och det enda opraktiska var att den kom i kast som gjorde seglingen aningen oberäknelig. Och så den eviga plågan med alla motorbåtar som går precis lagom långsamt för att dra upp så stort svall som möjligt, lyckligt omedvetna om att dom gör livet surt för folk i små öppna båtar.
Framåt kom vi i alla fall, och efter en fin smörsegling i solnedgången rodde vi med lanternan i topp in mot Risøy Folkehøgskole (Risøy är inte samma sak som Risør) och tältade på deras gräsmatta. En folkhögskola kan ju inte gärna avspisa tältare tänkte vi, och fick rätt.
Så fick vi ro till Risør, och nu stekte solen och vinden var frånvarande. Vi kände oss lite som skeppsbrutna i tropikerna, kläderna åkte av och vi blev röda och lite vimmelkantiga av hettan.
I Risør kom nästa deltagare. Tirils pappa Jens Petter (gammal skutseglare) hade inte kunnat låta bli att fråga om han fick vara med några dagar, och visst fick han det.
Utanför Kragerø, närmare bestämt på Buholmen, skulle vi få kinesa under tak hos Edda Jónsdottir. En gammal bekant med stort hjärta och glad inställning.
När vi småningom började närma oss skärgården utanför Kragerö kom kulingen tillbaka på allvar. Kast i kast mellan holmar och skär. Lyckligtvis bakifrån, så det gick bara fortare framåt.
Men hastighet är inte alltid av godo. Vi lyckades förvilla oss in i ett illa utmärkt och smalt sund. Av sjökortet såg vi att det inte var det renaste av farvatten, och det är lite svårt att segla och navigera samtidigt i så hård vind. Inte minst på grund av att seglet i förminskat tillstånd gör det i princip omöjligt för rorsman att se något.
Lösningen blev att vi tog ihop och seglade på masten. Inte helt utan stil gled vi sålunda igenom sundet och klarade skivan galant. Så kom Edda med motorbåt och lotsade oss sista biten. Det blev kunglig fiskgratäng till middag, trevligt sällskap och tak över huvudet. Hurra!