Mera kuling!
När vi så småningom vinkade ajö till Edda hade vi lite svårt att planera. Kulingen som lugnat ner sig under natten skulle enligt uppgift återkomma på lunchvisit och stanna till sena kvällen.
Fram till en öppen bit innan Langesund var leden skyddad så när som på några kortare sträckor där vågorna från storhavet listade sig in mellan de skyddande skären, så en bit skulle vi kunna segla i alla fall.
Med minimalt segel och sinnena på helspänn la vi iväg. Och fort gick det. Vi tvekade lite om färdväg. Tog ner seglet och stod på för bara riggen medan vi funderade. Farleden såg bra och skyddad ut, så vi satte segel igen och for vidare.
Så kom vågorna. Inte så kolossalt stora egentligen, men tillräckligt för att göra en tämligen nervös då båten vrider sig fram och tillbaka i vågdalarna och det knappt gör någon verkan med fullt roderutslag. Så kommer en våg bakifrån, lyfter oss, och vi surfar i en trolig men obekräftad toppnotering på en okänd massa knop.
Adrenalinet rusar, och en alldeles märklig känsla rullar runt i magen. Och plötsligt är det helt obegripligt att folk bränner runt i snabba motorbåtar. Vad ska man med en sån till? Där är det ju inte på riktigt…
Vi räknar meterna till nästa skyddade bit och andas ut när vi till sist kommer i sjölä bakom några holmar. Vi tittar lyckligt på varandra och skrattar lite generat.
Så kommer det en öppen bit igen. Vi fräser iväg och det börjar kännas lite hemvant ändå, trots att vi ligger lite på kanten rent förnuftsmässigt.
Men så kommer kulingen på allvar och vi tar det självklara beslutet att gå in till en lugn hamn för att se vad som händer.
Vi äter mat och degar lite i största allmänhet. Man ska inte stressa när det blåser för mycket.
Vi hade väl egentligen räknat med att vi inte skulle komma mycket längre den dagen. En öppen, och i kuling ofarbar, sträcka låg mellan oss och Langesund. Och ska vi vara helt ärliga lockade inte Langesund så förskräckligt.
Men rätt som det var märkte vi att det inte blåste nämnvärt längre, och kanske kunde vi våga oss över trots allt? Ja, kör i vind!
Med alldeles för litet segel gick vi österut mot Langesund. Avstånd ser inte så stora ut på sjön, och det gick relativt fort mot sundets öppning. Men hela tiden har man i bakhuvudet att kulingen finns i närheten och kan komma tillbaka när som helst.
Utanför Langesund möter vi en passagerarbåt med det synnerligen illa valda namnet “Pride of Telemark”. Rent skönhetsmässigt är båten en skam, men det är inte estetik-snobbism som får oss att ta ner seglet och ligga och vänta tills hon passerat. Nej, vi har dragit oss till minnes sjövägsregeln “Störst går först, liten går sönder”.
Det är så trångt i Langesund att man inte gärna vill trängas med en båt av den storleken.
När Stoltheten passerat hinner vi knappt få upp seglet igen förrän kulingen kastar sig över oss bakifrån. Fort, in i sundet och tryggheten.
Och se, visst vajar där en Kysten-vimpel. Forbundet Kysten har en lokal avdelning, och naturligtvis får vi låna både kaj och tak över huvudet. Langesund var inget dåligt val minsann!