Världens ände
I Langesund hade Petter mönstrat av. Tiril och Rasmus satte kursen vidare öster ut.På vägen mot Stavern ligger ett lite lömskt område där det egentligen borde vara frid och fröjd för Karsk att segla igenom. Om det inte varit för dyningen. De långa och höga vågorna från havet kunde med lite otur vips förvandla en annars fridsam och ofarlig enmetersgrynna till ett skummande havsvidunder som illasinnat stångade sin hårda hjässa i vårt lilla nötskal.
Sjökortet var till tveksam hjälp eftersom hela området var grunt (om än tillräckligt djupt för Karsk), och därför hade sjökortsmakarna plitat dit djupsiffror i en sådan mängd att det i princip gjorde kortet oläsligt.
Skepparens till en början fasta övertygelse att kunna ta sig igenom förbyttes mer och mer i en innerlig skepsis. Att tråda en dans här skulle onekligen kunna sluta illa. Och till sist beslöt vi oss för att kosta på oss en omväg runt.
Men när skulle man egentligen börja gå in mot land igen? De där sjömärkena som enligt sjökortet skulle visa vägen in till Stavern och någonstans att finna nattkvarter var som uppslukade av jorden (ursäkta den uselt valda metaforen). Visserligen hade våra sjökort, som alltid, några år på nacken. Men vår erfarenhet hittills var att man sällan tog bort gamla sjömärken.
Ja, det fanns väl inget annat val än att försöka pejla något på land. Segla en bit extra för att vara på den säkra sidan, och så sätta kurs in mot fjordmynningen. Man ska ju inte göra sig beroende av sjömärken, även om de gör livet mycket enklare.
Någorlunda förvissade om att vi var på säkert avstånd från grynnor och sjömärken stävade vi mot norr. Långa sövande dyningar och en värmande eftermiddagssol gjorde oss lite loja. Rorgängaren tittade sig lite förstrött omkring och satte plötsligt i halsen. På bara några få meters håll om babord dök plötsligt en saknad grön flytprick upp - bokstavligt. Den hårda strömmen ut från fjorden hade förmått pressa den arma pricken så långt ut att förtöjningen tvingade ner den under vattenytan. Bara då och då, i någon vågdal, lyckades den sticka upp några decimeter.
Men det var egentligen ingen fara, och vi sökte nattkvarter invid en fästning i Staverns hamninlopp.
Följande dag hade vi storslagna planer! Vi skulle segla till Verdens ende, banne mig! Som den snartänkte listat ut är det förstås en ort längs norska kusten. Den södra udden på Tjøme (som i sin tur ligger söder om Tønsberg) har begåvats med det fantasieggande namnet, och visst låter det lockande? Inte minst för sjöfarande som faktiskt kan fortsätta vidare.Dagen började med ogynnsam vind och en stekande sol som gjorde det outhärdligt att slita vid årorna. Istället antog expeditionen formen av solsemester, och på en brygga på Malmøn väntade vi ut middagshettan.
Vinden hade vridit, och efter att ha rott oss till ett strategiskt utgångsläge kunde vi sätta segel.
När vi korsade mynningen till Sandefjordsfjorden (snacka om tårta på tårta) kom en man puttrande i en liten motorbåt med två barn ombord. Han hade sett oss från land och kunde inte låta bli att köra ut och titta lite närmare. Sådant blir man glad av.
Så stävade vi vidare, och nu var inte Verdens ende alltför långt borta, vi skulle nog hinna dit innan det skymde.
Sista havssträckningen var lite svårnavigerad med bränningar som var betydligt större än väntat. Och tröttheten tog väl ut sin rätt den också.
Nu var det lite osäkert var den där Enden egentligen låg någonstans. På sjökortet var det inte alls utskrivet. Och vår vägkarta över södra Norge (som fick tjäna som översiktskort) lämnade en del övrigt att önska när det kom till detaljerna.
När man inte vet får man gissa. Vi gissade fel. Visserligen låg det en liten trevlig gästhamn på den där udden vi var i färd med att passera ...
När vi lagt udden långt bakom oss och började nästla oss norr ut in i Sandøysund började Tiril ana oråd. Hon hade varit vid Verdens ende en gång som liten, och såg det verkligen ut så här? Efter en rask blick på kartsamlingen stod faktum klart. Vi hade seglat förbi Verdens ende, och även om vi var tillräckligt upplysta för att känna till att jorden är rund och att vi således inte svävade i dödsfara var det en smula bittert.
Visserligen hade vi kommit längre öster ut, och det var ju bra, men det började mörkna och vi var trötta. Det var som tur var inte så långt till gästhamnen i Sandøysund. Rent geografiskt skulle det visa sig. Motströmmen var hiskelig och vi sniglade oss sakta framåt. Gästhamnen var dyr och inte lämpad för småbåtar, så vi fortsatte norrut för att hitta tältplats.
Men nu var det becksvart och man såg knappt var man stack ner årorna. Än mindre vilka stränder och hällar (svaberg) som kunde erbjuda en vettig förtöjning och tältplats.
Hur skulle detta sluta? Nästa sannolikt användbara förtöjningsplats var enligt sjökortet långt borta. Men vad har man för val annat än att sega på?
Timmen var nu över midnatt och vi började bli desperata när vi såg en sommarstuga där det lyste i fönstret. Och där fanns en brygga! Vi kanske kunde få tälta i trädgården?
När man knackar på hos en människa i en enslig stuga klockan halv ett på natten är det ju inte utan att man är lite orolig. Tänk om man skrämmer slag på de stackars invånarna?
I vardagsrummet satt en gråhårig gumma och läste. Och det skulle definitivt till mer än en nattlig dörrkackning för att skrämma slag på henne (hon var ju trots allt tandläkare, fick vi senare reda på).
Och visst fick vi låna bryggplats. Och det var klart att vi fick lov att slå upp tält på hennes gräsmatta. Men ville vi inte hellre sova i säng? Och var vi inte lite hungriga?
En knapp timme senare sov vi som klubbade sälar i en mjuk dubbelsäng med magarna fulla av laxsmörgås, pizza och jordgubbar. Visst finns det goda människor här i världen!