I väntan på Erik
När expedition Karsk planerades var ett av de största orosmomenten hur det skulle bli med själva av- och påmönstringen. Skulle det finnas kommunikationer med omvärlden när sådana behövdes, eller skulle vi ligga inblåsta i någon gudsförgäten trakt den första veckan av någon besättningsmedlems sommarjobb?
Eller skulle vi behöva avstå från fantastisk medvind för att vänta på någon? Över lag gick det långt över förväntan. Frithjof och Lars kunde i princip kliva av och på samma båt. Och en bror klev av tåget i Vardhaug med en fantastisk tidspassning.
Med detta taget i beaktande så gjorde det inte så mycket att Erik somnade på tåget och vaknade i Skien istället för att kliva av i Tönsberg. Och platsen kunde inte vara mer välvald. Tove hade gärna övernattningsgäster en natt till, och Tiril kunde lätt ta sig hem till Kristiansand och ett väntande sommarjobb. Till på köpet fanns det internetcafé. Det var i och för sig oskäligt dyrt, men eftersom man bara betalade för den tiden man var uppkopplad kunde den skarpsinnige (dvs. undertecknad, i det här fallet) skriva offline och bara betala för att slutligen skicka iväg det.
Enda problemet var att Erik skulle anlända till Sandöysund först på eftermiddagen och att vi således inte skulle ha de mest gynnsamma förutsättningarna för att korsa Oslofjorden.
Tove med barnbarn hjälpte till att ro runt Karsk till en lämplig avgångsplats för språnget över Oslofjorden, och så fick skepparn gå och slå dank några timmar.
Men man får inte ligga på latsidan. När möjlighet finnes skadar det inte att göra lite efterforskningar innan man ger sig iväg över en öppen havssträckning. Förutom den obligatoriska väderleksrapporten så undrar man naturligtvis hur det är med dyning och ström.
Och vem kan ge bättre svar på slika spörsmål än lotsväsendet (losen)? Jag hörde mig för med lotsgubbarna och fick all möjlig hjälp med väderprognoser och strömuppgifter. Vad våghöjden beträffade var det väl lättast om jag kom med ut och tittade själv?
Ett sånt erbjudande tackar man naturligtvis inte nej till. Och någon minut senare hade Karsks gracila framfart bytts ut mot lotsbåtens energiskt brummande dieselmotor. En märklig känsla för den som nästan glömt hur det är att åka motordrivet.
Turens klimax, lotsgubbens äntring av det färöiska fraktfartyget ute på fjorden, var overkligt odramatiskt. Som när en annan kliver på bussen.
Dyningen visade sig vara väldigt måttlig, och det skulle troligen inte bli några problem att ro över om motvinden höll i sig.
Erik kom, som solen en sommardag, och så gav vi oss genast av. Tjöme radio sänder varje timme ut en väderleksrapport per VHF, och eftersom vi hittills inte haft någon nytta av VHF:en var det både praktiskt och lite kul att lyssna på den.
Men rapporten var ingen lisa för sjömanssjälen. Visserligen skulle den svaga motvinden hålla i sig fram till kvällen, men sen fanns risk för att det skulle blåsa upp till frisk bris, fortfarande från samma håll.
Nog fick vi att göra vid årorna. Men när blir det egentligen kväll enligt meteorologerna? Och det kändes inte helt rätt. Det är klart fackmännen naturligtvis vet vad dom pratar om, men ändå. Magen sa något annat.
Vi satsade på att vi skulle komma över innan kvällen och rodde på. Eriks friska krafter kom väl till pass, och sakta men säkert såg vi Systrarna (de två första öarna på andra sidan fjorden) komma närmare. De två systrarna såg inte vidare gästvänliga ut. Men ifall det började blåsa skulle det nog vara möjligt att gömma sig i lä av dom.
Men magkänslan fick rätt, det blåste inte upp den natten – så vitt vi vet, skall tilläggas. För vi sov inomhus, lyckligt ovetande om väder och vind.
Några godhjärtade människor förbarmade sig nämligen över oss när vi tagit skydd för regnet under ett utskjutande tak i Papperhamn och stod och begrundade hur det kunde komma sig att en plats var så fullkomligt befriad från potentiella tältplatser.