Till Sverige!
Där låg den! Gränsen till Sverige! Det förlovade landet! De stora skaldernas och tänkarnas rike. Ut med Dass och Ibsen, in med Almqvist och eh... Jan Guillou?Med hjälp av enslinjer (overettlinjer) från sjömärken i kycklinggul plast var faktiskt nationsgränsen nästan lika påtaglig som om den vore målad på vattenytan med pensel. Med blickarna riktade mot väster såg vi hur avståndet mellan gränsmärkena blev mindre och mindre. Klockan 15:02 låg de på linje: vi var i Sverige!
Sakta såg vi Kosteröarna närma sig, och det var inte utan att jag kände mig lite omotiverad. Nu hade vi ju kommit till Sverige: behövde vi åka så värst mycket längre? Räckte det inte nu?
Lars hade varit oss behjälplig med att snoka reda på sjökort över västkusten, och nu skulle vi hämta dom hos en av hans kompisar som sommarjobbade vid Kosters trädgårdar. Således var ett besök på öarna ett måste.
Och inte nog med det. I vårt exemplar av den legendariska segelbeskrivningen "Tistlarna - Strömstad" (som den snudd på gränslöst gode Lars förlänat expeditionen) hade vi läst att skalden NN blivit mycket förtjust i Kosterskärgården. Faktum är att han blev så gräsligt begeistrad att han försakade resten av det resestipendium som han fått av SJ (svenska NSB) för att kunna resa runt i hela Sverige och skalda.
Koster borde alltså vara något i hästväg när det kommer till bohusidyller.
Problemet var bara att hitta dit. Nordkosters norra udde fanns med på vårt norska sjökort. Men hur långt var det egentligen till Sydkoster? Och var låg det? Ja, vi visste ingen annan råd än att fråga oss fram.Det var naturligtvis inga problem, och vi fick det trösterika beskedet att Sydkoster låg mer eller mindre runt hörnet, vilket inte hindrade oss från att segla för långt ändå. Kommer man så långväga ifrån är det emellanåt svårt att vara måttlig.
Vi hämtade sjökorten och provianterade. Choklad, naturligtvis, och nu märkte vi minsann att vi var i ett annat land. Inte för att det är någon skillnad på chokladen, Freia- och Marabou-choklad är så gott som identisk. Men det är olika antal rutor! Omvälvande. Det satte onekligen sin prägel på expeditionen.
Så bar det av igen, och visst gick det framåt, även om vädret lade en viss sordin på stämningen. Vår fasta förvissning om att det inte regnade i Sverige kom på skam. Och det visade sig vara en villfarelse att tro att även myggen avskaffats (faktum är att det bara blir mer och mer mygg ju närmare Sverige man kommer).
På Ramsö rodde vi in i hamnen men var för lata för att slå upp tält. Istället lagade vi mat och väntade på mörkrets inbrott innan vi smög oss bort till ett stort båthus och slank in. Myggfritt och trivsamt, om än något rörigt. I andanom tackade vi ägaren för dennes omedvetna gästfrihet och sjönk in i Morfeus mjuka omfamning.