Karsk får besök och råkar i luven på Securitas
Morgonen den 26/7, när vi till frukost sitter och inmundigar vår havregrynsgröt som seden bjuder, kommer en liten motorbåt puttrande förbi med 4 personer ombord. Till vår förvåning lägger motorbåten till vid "vår" brygga och en man och två barn hoppar iland. Mannen presenterar sig som Per, och han har märkligt nog kommit för att hälsa på just oss.Åfjordsbåtsbiten som han är har han följt expeditionen på nätet och sett vår senaste positionsuppdatering. Och eftersom han bor i närheten har han funnnit för gott att ta sig ut och hälsa på.
Eftersom han inte hade någon båt själv i trakten hade det lilla följet fått lifta med en ortsbo, och det hade ju gått bra.
Efter en liten pratstund och visning av Karsk uppstår det lättlösta problemet hur dom ska ta sig tillbaka till fastlandet. Naturligtvis finns det plats ombord, och vi blir för några minuter 5 personer i båten.
När vår "groupie" kommit iland hugger vi återigen i för att komma söder ut. Vi inser snart att vi minsann gör en liten scen där vi kämpar oss fram bland alla motorbåtar. Och åskådarna är många. På västkusten norr om Göteborg finns det nämligen i stort sett en enda skyddad led, och denna antar karaktär av motorväg på sommaren.
Vi möter allt från glada tillrop till bistra miner och huvudskakningar. Det är en och annan som inte inser att vi inte håller på att sätta livet till när vi sliter oss fram i de något mindre skyddade sunden. Visst ser det lite tungt ut (och vi ligger näppelingen på latsidan) men allt är under kontroll, och det är rätt kul.
Några förbipasserande vinkar igenkännande - vi har träffat dom förut. Någon undrar om vi vet att Ostindiefararen Götheborg ligger i Skärhamn. Det visste vi inte, och började så smått hoppas att någon bekant är ombord.
Götheborg blir dock en besvikelse. Alla segel är nerplockade, så hon är uppenbarligen på motorbåtsturné. Och inte nog med det, hon är inte ens öppen för besökare. Istället har kommunen hyrt (lejt) henne, och ett löfte om gratis rundtur på Karsk förmår ingalunda blidka landgångsvakten.
Vi ger upp projektet att komma ombord på Ostindiefararen och vandrar lite molokna längs kajen...
Men vad ser vi? Catering-personalen håller på att lasta i sin båt och ska just ge sig iväg. Här kanske det vankas gratis matrester? Fort i båten och ut med årorna. Tyvärr försent, och vi hinner nätt och jämnt skjuta ut från kajen förrän vi ser catering-båten försvinna över hamnen mot en kaj på motsatt sida.
Karsk efter! Vankas det gratis i kråset ska det minsann inte gå oss förbi.
När vi väl kommit över hamnen inser vi dock att vi kommit försent för att få tag i cateringpersonalen, och vi blir tvugna att ta egna kulinariska initiativ.
Men vad är det egentligen för en märklig kåk som ligger bredvid? En fantastiskt stor byggnad av ytterst modernt snitt. Det visar sig vara, ja inte bara Skärhamns utan hela Nordens akvarellmuseum! Och vi har kommit precis lagom till en uställning med brittiska landskapskonstnärer som frossar i herdepastoraler och väna adelsdamer i krinolin.Vi ger fan, men lånar gärna toaletten.
Vi har också spanat in ett slags alkov som skulle tjäna som lämplig sovplats för två trötta roddare. Visserligen utomhus, men väl skyddade för regn och rusk. Vilket vi hyser starka misstankar om att vi inte skulle vara i vårt mindre kulingsäkra tält.
När natten så faller på rullar vi i lönndom ut våra sovsäckar och ska just till att åtnjuta den arbetsammes välförtjänta vila när ljudet av skramlande nyckelknippor når våra öron.
Ett lyftat ögonlock ger vid handen att vi väckt intresse hos en väktare från "Tre lingon" (Securitas). Vi ligger blick stilla i hopp om att inte bli sedda medan han fumlar efter sin ficklampa. Det har vi inte mycket för när han så slutligen riktar en gräsligt stark ljuskägla mot expeditionsdeltagarnas trötta ögon.
Ett tappert försök att förklara för den hårdhjärtade och synnerligen plikttrogna uniformen att vi ämnar dra åstad tidigt följande morgon faller platt och tungt. Dyrt och heligt ger vi honom vårt ord på att vi inte tänker ta oss för något som skulle vålla honom problem med arbetsgivaren, men han vill inte höra på det örat. Han måste "tyvärr" be oss dra åt helvete, vilket han alltså gör i något mer städade ordalag.
Muttrande tar vi vårt pick och pack och går ut i natten för att finna oss mindre ogästvänligt nattlogi.
Till sist finner vi det i båtklubbens olåsta tvättstuga. Där är varmt och mysigt och vi kan torka några sjökort som blivit blöta. Och när morgonen randas har ingen sett röken av Erik och Rasmus som gett sig av i den uppblåsande kulingen.