Roddprestation på Västkusten
Det är med spänning vi tar de sista årtagen ut bakom vågbrytaren. Vinden kastade sig över oss så fort vi vågade näsan utanför sundet vid Rönnäng, och det är svårt att veta vad man ska vänta sig av vågorna ute på fjorden. Även om vi hittills har rott helt inomskärs hade vi rejäla problem att ens komma ur fläcken under bron över till Klädesholmen. Vi rodde visserligen på ett illa valt ställe med tanke på ström och motvind, men ändå.Det här är något annat. Inte ens en sjömil till Åstol, men likväl kan det bli nog så krävande. Om elementen är oss övermäktiga kan vi dock rädda oss genom att driva ner och gömma oss bakom en udde vi har i lä.
Vi tar sjön tvärs när vi kommer ut, och det är rena tivolit. Det är ingen reda i vågorna, och det är ett schå att parera topparna. Jag funderar på om vi verkligen vill ut i det här, men tänker att måhända blir det bättre när vi väl kommit ut lite från land. Sjön stänker, men vi får inte nämnvärt med vatten i båten - Karsk är verkligen fantastisk.
Mycket riktigt lugnar sjön ner sig så fort vi kommit ut en bit, och det blir lättare att ro. Eller mindre tungt. Vi har en del avdrift, men det gör inte så mycket.
När vi så till sist kommer i land på Åstol känner vi att det är dags för dagens andra paus. Vi har redan hunnit med en efter bron till Klädesholmen. Åstol är väldigt pittoreskt och sommartid tätbefolkat som en annan storstad. På vintern är det väl lite glesare bland invånarna, men husen står förstås lika tätt. Café finns och vi äter glass och surfar lite på internet på väderleksrapporter. Så går vi upp på öns utkiksberg och tittar på vädret i realtid. Havet står nästan obehindrat på, och extremkappseglarna i Marstrand ser ut att ha det prima ute i havsbandet.
De har ju köl, gud bevars.
Vi har ytterligare en knapp sjömil söderut till Koön, och sen får vi se hur vi gör. När vi ska till att lossa förtöjningarna kommer en trevlig farbror förbi och pratar lite. När han hör att vi ska vidare mot Koön erbjuder han sig att vara följebåt en liten bit. Vi tackar och bockar. Visserligen är det inte mycket han kan göra om det visar sig att vädret är ruskigt - bogsering (tauing) kommer inte på fråga i det här vädret. Men det är ju alltid fint att vara flera, och vill det sig riktigt illa kan han ju alltid fiska upp oss. Han går för att hämta båten och vi börjar ro ut ur hamnen."Ska ni ut i det här vädret?! Det där går aldrig väl!" hörs en näst intill ursinnig mansröst från sittbrunnen på en välförtöjd plastbåt. Snart får han medhåll från sin besättning. "Nej så där kan man verkligen inte göra!" hörs en nästan lika uppretat kvinna.
Provocerad av anklagelsen att vi inte vet vad vi gör vaknar den lilla upprorsmakarn ombord på Karsk. "Nog fan kan man det! Vi har ju just gjort det!" muttrar vi ohörbart för oss själva. Och gubben som ville vara följebåt hade ju inget att invända. Nej, nu jäklar skulle vi visa campingfolket vad åfjordsbåten är god för.
Vårt sällskap hann ifatt oss när vi kom ut i grovsjön igen. Det visade sig att vår kamrat hade en liten fiskebåt, och på akterdäck stod en son med barnbarn på armen.
Vi gnodde på ett tag, och småningom körde fiskebåten lite i förväg. Efter ett tag kom han tillbaks och sa att det blev lugnare en liten bit längre fram och att det inte var så illa som han hade trott. Varpå han vinkade ajö och körde tillbaka.
Vi kom lyckligen fram till Koön och förtöjde i en liten vik på nordsidan. Hungriga var vi igen, och efter maten knallade vi upp på den rätt så höga Koön för att se ner på Marstrand och den korta men utsatta bit vi hade kvar till sundet och skyddat vatten.
Marstrand är, för dom som inte vet det, svenska västkustens S:t Tropez. Det förnäma båtfolket trängs här med allsköns prål. Gästbryggan är knökfull, och ute på sjösidan håller kappseglarna hov. Den väl skyddade hamnen är belägen på insidan av Marstrandsön i sundet mellan Marstrandsön och Koön. Själva stan är pittoresk med sina små trähus, och över alltihop tronar Karlstens fästning - en tidigare försvarsanläggning, tillika fängelse och även fyr.
Nu var det inte Marstrands ryktbara flärd som utövade dragningskraft på expeditionsdeltagarna. Nej, det som lockade var snarare mat och husrum hos en gammal moster som flyttat hit på äldre dar och som gärna väntade oss på besök. Dessutom såg det inte ut som att det skulle blåsa mindre de kommande dagarna. Och då är det ju fint att ligga inblåst där man känner folk.
Frågan var nu om vi skulle ro in i sundet norrifrån, eller ro runt hela Koön. Den norra biten verkade lockande med sin längd på knappa 900 meter i oskyddat vatten. Visserligen motvind, men att ro runt skulle vara betydligt längre. Vi bestämde oss för att pröva korta biten, väl medvetna om att vi kanske skulle komma en två tre decimeter framåt per årtag. Men 900 meter är ju inte så långt.
Det visade sig att vi varit väl optimistiska.
Så snart vi kom ut märkte vi att vinden efter en liten andhämtning börjat friska i. Det är inte ovanligt att den gör det framåt eftermiddagen, och nu var klockan runt 4. Vi slet som djur. Närheten till land gjorde i alla fall att vi såg att vi kom framåt och inte låg helt still. Karsk dök och stegrade sig om vartannat i den tämligen grova sjön. Om styrbord hade vi ett skummande rev en bit ut, och det visade sig att detta skulle bjuda på problem.
När vi till sist lyckats jobba oss upp mellan revet och land stod det nämligen klart för oss att strömmen utifrån havet här plötsligt fick ännu mer kraft. Tillsammans med vinden fick den några av vågorna att torna upp sig, och snart var det svårt för Karsk att hinna ta sig upp på vågorna innan de kom vältrande.
Plötsligt kom en våg så väldig att vi tog in vatten i fören, något som jag aldrig varit med om förut. Det var inte mycket, men tillräckligt för att visa att det var dags att tänka om.
Att vända båten är inte till att tänka på i en sån här situation. Det enda man kan göra är att fortsätta ro utan att lägga så mycket kraft i årtagen. På så sätt driver man bakåt utan att riskera att tappa kontrollen eller behöva lägga de mindre skyddade skrovsidorna tvärs i sjön.
Tids nog var det möjligt att vända båten och ro med vinden i ryggen. Det skulle visa sig att vi med nöd och näppe skulle klara att ro runt Koön. Vinden hade höjt havsnivån, och det var inte så långt ifrån att en låg bilbro satte stopp för vår framfart.
Till sist kom vi så fram till den överfulla gästhamnen. Till och med inne i hamnen gick det vågor, och det stänkte rejält vid överfarten. Tidigare expeditionsdeltagaren Måns hade varit här några veckor tidigare och förvarnat om vår ankomst, och vi blev varmt välkomnade. Imponerade storbåtsägare var inte sena att visa sin uppskattning. Vi blev också erbjudna öl.
De följande dagarna rev kulingen fortfarande i Bohuskusten, och vi slog dank i Marstrand och hälsade på Lars i Göteborg. Det visade sig också ganska lätt att smita in på den välbefästa fästningen utan att betala det oskäligt höga inträdet.
< Karsk får besök och råkar i luven på Securitas | Söderom eller "landvägen"? >