Söderom eller "landvägen"?
Så kom det stora avgörandet. Den bistra verkligheten var att det inte var särskilt troligt att vi skulle hinna runt södra Sverige, inte minst med tanke på att väderleksrapporten de närmaste dagarna talade om visserligen svagare, men dock sydvästlig vind. Med sådana utsikter var det svårt att se något förnuft i att stånga sig vidare söder över, för att sedan med största sannolikhet behöva bli hämtad med bil och släp. Och när genvägen trots allt låg så nära. Några distans söder om Marstrand ligger nämligen utloppet till Nordre älv, som sen går upp i Göta älv och småningom Vänern. Vänern i sin tur har som bekant kanalförbindelse med Östersjön. Långt, motström, men troligen ändå en rejäl tidsbesparing.
Frågan fick dock bero tills nästa expeditionsdeltagare, Tora, kom ombord. Eftersom ingen av de tre besättningsmännen hade ägnat sig åt flodbåtstrafik i någon större utsträckning tidigare bestämde vi oss för att det ju faktiskt skulle vara lite spännande att försöka. Och man får inte vara så stolt att man mot allt förnuft inte kan rucka på de ursprungliga planerna. Frågan var bara vad som väntade oss, hur mycket motström hade vi att slåss emot? Sommaren hade varit ganska regnig i inlandet, och på radiovädret hade vi hört att Vänerns vattenstånd var 60 centimeter över sjökortets referens. Det lät ju inte helt enastående.
Det blev att vända sig till Dan Roupe, som vid det här laget var tillbaka i Stockholm och sitt arbete som vattenkraftsprognostisör på Vattenfall. Dan var inte sen att komma med en ingenjörsmässig uppskattning på en halv knops motström. Om uppskattningen stämde med verkligeheten återstod förstås att se, men det lät ju inte helt oöverstigligt, och i strålande solsken och halvvind lämnade vi det flärdfulla Marstrand bakom oss.
Båttrafiken var åter i full gång nu när kulingen tagit en paus och solen sken från en klarblå himmel. De två norrmännen ombord kunde dock inte låta bli att skaka bistert på huvudet när vi passerade ångbåten S:t Erik som förde unionsflagg.
Så kom vi ner till Nordre älvs mynning och styrde in mot okänt vatten. Här var vi utan sjökort och fick köra på känsla. Ingen övermänsklig prestation om sanningen ska fram. Expeditionen hade hux flux bytt miljö, de vidsträkta fjärdarna och fjordarna, skären och grunden hade förbytts i åkrar och vass. Älvens stilla strömmande ackompanjerades av råmanden, och en lukt av koskit nådde ibland våra näsborrar. Jordbruksidyllen genomkorsades då och då av den slamrande järnvägens framilande tåg.
Motströmmen gjorde sig mer och mer påmind, men eftersom vi hade vinden i stort sett tvärs var det inget större problem.
I Kungälv avlade vi ett obligatoriskt besök på kexfabriken och köpte 2,5 kg trasiga kex till starkt rabatterat pris. Vi köpte också en vägkarta över sydvästra Sverige så att vi åtminstone skulle ha något slags översikt över vår position. En trevlig journalist från Kungälvsposten kom ner till älvbrinken och gjorde en intervju innan vi så stävade vidare upp mot Göta älv, Sveriges vattenrikaste älv.
Det jämna flödet fritidsseglare som kom puttrande ner för floden tittade nyfiket på det lilla nötskalet som envist stävade åt motsatt håll. Nu hade vinden friskat i så pass att vi tivngades ta söft, men vågorna lyste med sin frånvaro.
En märklig företeelse som vi aldrig sett tidigare var de otaliga numrerade skyltar som kantade älvbrinkarna. Monterade på vågräta stänger skjuter de ut i älven från sina fästen i dykdalber eller land. Göta älv är en viktig transportled för gods från de olika industrierna runt Vänern, och skyltarna visar farbart vatten för de förbluffande stora lastfartyg som lirkar sig fram mellan flodkrökarna. För oss tjänstgjorde de istället en nedräknare, hur långt var det kvar till Vänern? Att skyltarna började med tal på över 500 var dock inte vidare upplyftande. Men siffrorna sjönk stadigt, och frustrationen förbyttes i glädje.
Så svek oss vinden. I en särskilt krånglig vindling strax innan Lilla Edet och den första slussen vred sig vinden plötsligt emot oss och förbyttes från trogen vän till bitter fiende, i maskopi med den illasinnade motströmmen. Våra hjärnor gick varma när vi försökte dra oss till minnes gymnasiefysikens regler. Var var strömmen starkast? Ytterkurva? Innerkurva? Innerkurva borde vara bäst, men inte gjorde det stor skillnad. På land följde några byggnadsarbetare nyfiket vår trägna kamp mot elementen. Vi vann, till sist. Vilken triumf! Glädjen visste inga gränser då vi plötsligt fick syn på liggunderlaget. Liggunderlaget som i glädjeyra eller i ett anfall av ondska hoppat över bord och nu med strömmens hjälp satte fart mot Göteborg. Vi var tvungna att fara efter.
Slussarna i Göta älv är något alldeles särskilt (i alla fall ur svensk synvinkel), speciellt med liten träbåt. De är konstruerade för lastfaryg på 89 meter, och de skyhöga slussväggarna i murad sten, hala som snor av alla sjöväxter, tornar olycksbådande upp sig längs sidorna. Med ett dovt brummande sluter sig de välvda slussportarna, och nervöst håller en av oss tag i en av stegarna som löper ner i väggen. Det är de anvisningar vi har fått. Spänt väntar vi på att häxkitteln ska börja koka. Istället stiger vi nästan omärkligt uppåt, uppåt, en rörelse som mest märks på att vi måste byta stegpinne. Så ser vi åter dagens ljus, sätter segel, och stävar ut.
I slusstrappan vid Trollhättan gör vi sällskap med en liten järnskuta som är på väg till Stockholm för att där bli ägarens husbåt. Besättningen är av det synnerligen trevliga slaget och vi gör gemensam sak på jakt efter en pizzeria.
Men att hitta tältplats i centrala Trollhättan visar sig trots allt inte vara så lätt. Vi tittar på något slags lusthus tillhörande ett kafé. Men Securitas-skyltarna och våra tidigare dåliga erfarenheter av nattvandrande väktare gör oss skeptiska. Vi beklagar oss för våra vänner i plåtbåten och naturligtvis erbjuds vi natthärbärge ombord. God natt!