Vänern och kanalvånda
Dagen efter kom vi ut på Vänern, Sveriges största sjö. Och det faktum att horisonten åter gjorde entré i landskapsbilden vittnar om dess vidsträckthet.
Själv var jag lite reserverad när vi lämnade sundet i Vänersborg bakom oss. Historierna är många om den krabba sjön i det förhållandevis grunda Vänern. En hastig blick på sjökortet visar också att de långgrunda stränderna är fulla av små otäcka grund och grynnor. Inte helt okomplicerat att ta sig i land om det blåste upp med andra ord. Det låga landskapet gjorde det också svårt att hitta bra landmärken, varför man med fördel höll ganska lång ut ifrån land. Det faktum att vattenståndet var 60 centimeter över det som stod i sjökortet gjorde oss lite osäkra på vilka grynnor som syntes och vilka man eventuellt kunde gena över. Säkrast var nog att inte ta några genvägar ändå.
Det låg ett trolskt skimmer över Vänern där vi sköt fram för den lätta brisen. På något oförklarligt sätt kändes det inte riktigt som att sjön var att lita på. Som om dess osalta vatten hade någon otäck baktanke och bara väntade på att vältra sig över relingen.
Det kryllar inte direkt av hamnar i trakten utanför Vänersborg, och vi hade inga egentliga planer på var vi skulle tillbringa natten. I brist på bättre tog vi i kvällningen sikte på några motorbåtar som låg vid en brygga i en i övrigt tämligen orörd vik.
Ön hörde till den lokala motorbåtsklubben visade det sig, och eftersom medlemmarna som vi stötte på var mycket trevliga och hjälpsamma tog vi kväll. Vi fick också en del goda råd angående vår fortsatta färd. En genväg, Ullersund, som på sjökortet såg högst tveksam ut skulle tydligen vara farbar.
Dagen efter stävade vi, till synes mot allt förnuft, in mot den täta växtligheten i Ullersund. Sundet skiljer Kållandsö från fastlandet. Vassen (siv) bildade en grön labyrint vars väggar var fullkomligt ogenomtränglig, och huruvida en krök var framkomlig eller inte såg man först när man var helt framme vid den.
Men rådet vi fått visade sig vara helt rätt. Det fanns alltid en liten ränna att ta sig fram igenom.
Och så låg vi plötsligt där med lång näsa. Framför oss var en antagonist vi inte räknat med, en bro. En bro som i vanliga fall inte skulle ha varit något problem. Om det inte hade varit för att Vänerns vatten stod en halvmeter över det “normala”. Att fälla masten var naturligtvis fort gjort, men när förstäven stötte i brobalkarna var frågan om det inte var kört trots allt.
Men båtar är ju som bekant flexibla, vi filosoferade lite runt Arkimedes, och två personer gick fram i fören. Rodret monterades av så att inte denna väsentliga detalj, som sticker upp nästan lika mycket som förstäven, skulle riskera att ta skada. Så pressades förstäven ner, och det gick! Vi kom under!
En välförtjänt fika på ett kafé längre fram ansågs som en god idé, och kaféägaren bjöd på gratis kaka.
Efter att ha tillbringat natten under bar himmel på båtklubbens brygga i Hällekis fortsatte vi mot Sjötorp. Här börjar Göta kanal. Ett kanalbygge som påbörjades 1810 och skulle underlätta för godsfrakt. Kanalen är 20 landmil lång (även om den då går igenom ett antal sjöar) och har totalt 58 slussar. Den grävdes för övrigt för hand.
Småbåtshamnen i Sjötorp var smockfull och myggig när vi rodde in i den stilla kvällen. Vi tröstade oss med att vi ju skulle vidare, men vad kostade egentligen kanalen? Prislappen kom som en kalldusch: 3800:-. Sordin lades på stämningen ombord, och det kunde inte ens avhjälpas med den nötkräm som Lars skickat med som tröst för framtida svåra stunder.
Priset var mer än vad expeditionskassan klarade av, och dessvärre var det bara att börja fundera på hur man skulle kunna tänkas få tag i en båtkärra, en bil och – inte minst – en förare. Detta skulle visa sig svårt, ingen i bekantskapskretsen kunde köra även om ett släp gick att uppbåda. Och var det inte ett ruskigt snöpligt slut ändå? Det kanske fanns en utväg i alla fall?
Det var hur som helst värt ett försök. Vi råkade på en reklamtidning från Göta Kanalbolaget och fick på första uppslaget syn på en glad figur i generalsmundering, ingen mindre än Claes-Göran Östergren, kanalgeneral. Han såg ju ut att vara en ganska glad prick, så det var väl värt ett försök att få tag i honom.
Tidigare hade vi sett en reklamlapp för ett internetkafé borta vid en glasskiosk: “Kontakta personalen på ICA.” Eftersom timmen var sen fick vi bärga oss till dagen därpå.
På morgonen skynade vi oss till ICA. När vi väntat lite i kön frågade vi kassörskan om hur det var med internetkaféet. Hon rodnade klädsamt men tog en nyckel från en krok och visade oss vägen. Det var inte så mycket till kafé, menade hon generat, men dög det för oss så var det ju bra. Nyckeln gick till en skrubb på det lokala, nedläggningshotade biblioteket, som tydligen utökat verksamheten till tekniskt museum; med tanke på den uråldriga dator som nu gratis stod till vårt förfogande.
En fläkt av nittiotal drog genom skrubben då vi knäppte på det gamla telefonmodemet och det starkt utrotningshotade ljudet av skrapande modem nådde våra trumhinnor. En snabb sökning efter vår kanalgenerals telefonnummer gav dock utdelning. Det gjorde ett samtal också. Generalen tyckte uppenbarligen inte att det var så besvärande med tiggerisamtal mitt i helgen, och jo, visst kunde vi få rabatt.
Faktum kvarstod, vad skulle vi göra? Det var långt ifrån säkert att vi skulle hinna fram även om vi tog kanalen, och att då ha betalt både kanalavgift och behöva betala bil och hyra av båtsläp skulle bli spargrisens onda bråda död. Men att ge upp? Det skulle förstås vara snöplig.
Men vi har ju kommit rätt långt ändå, och att ge upp inför ett ekonomiska problem är ju mycket lättare att leva med än att ge upp för kuling och regn.
Nej, stämningen i Sjötorp är inte på topp.