Göta kanal
“Va? Du kan ju inte ge upp när du har kommit så långt?” Det blev till sist ett sms från Lars som skingrade alla dumma idéer om att inte åka vidare.
Dagen efter var vi inne på klareringskontoret vid öppnandet. En dag hade grubblats bort i Sjötorp, och nu gällde det att lägga på ett kol.
Att slussa tar naturligtvis sin tid, och Göta kanal, med sina 19 landmil, har 52 stycken. De var dock inte alls lika stora och höga som i Trollhätte kanal. Ett problem för den jäktade är att slussar och broar stänger klockan 6, varför det gäller att inte fastna på fel sida om någon.
Det gick över förväntan. Med en halvtimmes marginal passerade vi den vansinnigt låga järnvägsbron i Töreboda. Sedan var det fritt fram till sjön Viken, så när som på några småbroar. Ganska snart hade vi fått in snitsen med att klämma oss under dem. Ofta var det inte många centimeter till godo, men det ska mycket till för att stoppa en åfjordsbåt!
Andra dagen jagade vi över Viken. Det blåste konstant motvind, och vi hade knappt nytta av seglet. Att ro på insjöar visade sig snart vara betydligt jobbigare än väntat. Till skillnad från havet hade vattnet ingen svalkande inverkan på luften, och värmen var påfrestande.
I Forsvik kom expeditionens äldsta deltagare ombord. Knut-Roald, som skulle mönstra på efter Tora, hade fått förhinder och goda råd hade varit dyra. Det fanns ingen annan råd än att vädja till morsan som raskt satte sig på tåget från Stockholm och slog sig ner vid årorna.
Framåt kvällen kom vi fram till Karlsborg vid Vättern. Vättern har rykte om sig att ha svår sjö redan vid måttliga vindstyrkor. Sjön är mycket långsträckt och djup vilket förorsakar korta och höga vågor. Om motvinden skulle hålla i sig kunde vi räkna med minst 5 timmar till närmsta strand på östra sidan. Men väderprognosen spådde värre väder, och nu gjorde pessimismen åter entré. Tänk om vi skulle behöva ligga inblåsta i Karlsborg en halv evighet?
Dagen därpå var mulen och humöret var väl inte på topp. Vi slängtrade runt i Kalrsborg och köpte ett sjökort över Göta kanal. Det kan ju tyckas lite onödigt, men det kändes bra att ha något över Vättern. Och det gick väl alltid att sälja senare.
När vi provianterat lite insåg vi att det ju hittills faktiskt inte hade blåst något särskilt, och inte verkade det vara någon förändring i vardande heller. Det var väl lika bra att pröva?
Att ge sig ut på den smådisiga Vättern var en trolsk upplevelse. De tämligen flacka omgivningarna och den knappa sikten gjorde att det inte fanns något särskilt att ta sikte på, så GPS:en åkte skam att säga faktiskt fram. Huvudanledningen var att vi inte ville hamna fel och behöva ro i onödan, plus att det var fint att veta ungefär hur långt det var kvar.
Vinden tog i lite mer emellanåt men höll sig i stort sett måttlig, och efter drygt 5 timmar nådde vi östra stranden strax väster om Vadstena. Matpaus, och sen drog vi vidare i jakt på en brygga att förtöja vid.
På långt håll såg vi en flaggstång och tänkte “ingen flaggstång utan brygga”. Vi fick faktiskt rätt, för det var inget mindre än den lokala frikyrkans lilla stuga vi hittat till. Vi drog oss till minnes något om barmhärtiga samariter och tänkte att vi säkert gärna fick tälta på deras gräsmatta.
På kanaler är det lätt att få bekanta. Ska man åt samma håll ska det inte mycket till för att man ses igen. Bland annat hade vi träffat Karin och Anders Eldh på segelbåten Chamsin. De gick för motor och körde ofta ifrån oss vid sjöar, men vi hann snart ikapp dem och förbi när vi tog oss under låga broar och rodde till långt fram på natten.
Karin och Anders var vänliga nog att ta några bilder på oss. En fin omväxling till våra egna bilder som ju sällan visade Karsk utifrån.
Expeditionens värsta roddsträcka var otroligt nog Roxen, strax norr om Linköping. Sjön är knappa 20 distans lång. Motvinden var måttlig, men hettan var olidlig. Passande nog passerade vi en ö med det ironiska namnet Tahiti. Oändligt långsamt segade vi oss framåt, med knappa omväxlingar i omgivningen. Ett svalkande dopp hjälpte för stunden men var snart ett minne blott. Vinden däremot svalkade inte det minsta. Chamsin tuffade förbi, men vid det här laget hade de insett att vi envist tackade nej till alla bogseringserbjudanden. Den här gången var det faktiskt lite lockande, men samtidigt vore det ju ett nederlag av monumentala mått.
Det var med smått extatiska känslor vi till sist besegrade Roxen.
Kvällen den 11 augusti nådde vi fram till Mem och den sista slussen. Motvinden fläktade i håret där jag stod och såg ut över den älskade Östersjön, mitt fostervatten, som låg där några meter ner. Nu var det inte långt kvar! Visst var det motvind, men den var i varje fall sval, och om bara vädrets makter slutade vrenskas kunde vi snart vara framme. Och vi hade i alla fall kommit hit!