Östkusten
Hoppet om att hinna fram hade tänts när vi nådde Östersjön. Och på något vis kändes det i hela kroppen att det snart var slut på motvinden. På morgonen efter att vi lämnat Göta kanal blev så vinden sydvästlig, bästa tänkbara. Upp med seglet och avanti!
Den stekande solen var blott ett trevlig inslag i sommaridyllen. Luften var inte alls lika kvävande som den hade varit i inlandet. Det idylliska landskapet bjöd på herrgårdar och trånga farleder. Men säg den lycka som varar. I Arkösund började vinden vrida emot, och vår sävliga slör förbyttes i bitter bidevind. Vinden dog sakteliga ut, och på vår väg över Bråviken befann vi oss plötsligt i en sjööken. Från den klara himlen brände den obevekliga solen. Ingen skugga fanns att få, och havsytan låg blank som en spegel så när som på att den grumlades av en ymnig algblomning.
Tankarna gick till Sargassohavet – var det så här det var att tyna bort i Atlantens vindlösa mitt? Försmäkta av hetta och längtan efter förlig vind. Fast vi hade ju i och för sig knappa 5 sjömil till närmsta glasskiosk.
Dit orkade vi hur som haver inte ta oss, i stället drev vi oändligt sakta över Bråviken, och efter någon timmes stiltje började pigga kårar att ila fram över det blanka vattnet och krusa dess yta.
Det friskade i till en alldeles lagom liten bris, och i kvällningen stävade vi in till kaj i Oxelösunds yttre småbåtshamn. En fiskrestaurang låg lägligt nog precis bredvid, och hungriga som vi var skyfflade vi i oss abborre och potatis.
Sen var det dags att leta nattkvarter. Med lystna blickar betraktade jag ställets uteservering. Den var ombonad, kunde nästan förväntas vara myggfri, och vi skulle alltså slippa slå upp tältet.
Men det kändes av någon anledning inte riktigt lämpligt, så vi letade tältplats istället. Det var inte det lättaste visade det sig, mörkt som det var i augustinatten. När vi kröp ner i våra sovsäckar kunde det onekligen ha varit lite bekvämare, men har man nu slagit upp tältet orkar man inte flytta på det.
Morgonen därpå visade solens klara sken varför nattsömnen lämnat något övrigt att önska; vi hade tältat i ett vägdike.
I Oxölösund var det dags för besättningsbyte igen. Morsan satte sig på bussen mot Stockholm som istället medfört en ung man med pilotbrillor, Björn Sällqvist.
Vi kastade oss vidare. Vinden var återigen som en saga, vi gjorde maklig fart där vi snirklade oss upp genom skärgården med siktet inställt på Landsort, porten till Stockholms skärgård. Det var lata dagar med gott humör och avokado till lunch.
Sommardagarnas vindar har dock en tendens att friska i framåt eftermiddagen och kvällen. Väderleksrapporten talade också om starka sydliga vindar, och när vi skulle ta skuttet över till den lilla skärgården mellan Öja och Torö var det med viss spänning. Sträckan söder om Torö är oskyddad, och rykten vill göra gällande att bottenförhållandena än en gång ställer till det för sjöfarare.
Dessutom var det lite svårt att utröna vilket sjömärke som var vilket i det sammelsurium av öar som vi stävade mot. Till sist fick vi vackert acceptera att vi faktiskt inte visste vilket sund det var vi slutligen seglade in igenom. Vi höll tummarna för att det i alla fall inte var ett av dem med mycket grund i.
Väl inne på skyddat vatten gick vi iland på vad vi trodde var Krokholmen. Ur en liten fiskestuga kom en äldre herre och tillika skärgårdsoriginal och undrade vad vi var för ena. Visste vi vilken holme vi hade kommit till? Vi växlade en blick och undrade om gubben kunde läsa tankar? Sen svarade vi självsäkert att vi skulle bli mycket förvånade om det inte var Krokholmen vi förtöjt vid. Det var det mycket riktigt. Visst ville vi väl titta in på en kopp kaffe när vi ändå hade vägarna förbi?
Vi fick kaffe och smörgås i den lilla stugan, och det visade sig att gubbens lika älskvärda fru faktiskt var född och uppvuxen på den lilla ön. Några bättre experter på trakten fanns naturligtvis inte. Eftersom det var en del kraftig vind på väg passade vi på att fråga hur vi lämpligen skulle ta oss vidare norrut. Visserligen hade vi just gjort undan den mest kritiska sträckan, men verkligt goda råd kan man aldrig få nog av.
Natten tillbringade vi på ångbåtsbryggan och i djup själslig frid. Även om Björn väl inte riktigt insåg den fulla vidden av det fantastiska faktum att vi nu var i Stockholms skärgård.