Stockholms skärgård och hemkomsten
Från Krokholmen gjorde vi god fart. Sydlig bris upp emot kuling hade värderleksrapporten spått, och även om vi inte drabbades särskilt menligt av det hårda vädret var det något att räkna med.
På vår väg mot Nynäshamn blev vi lite nostalgiska och rodde genom Dragets kanal mellan Järflotta och fastlandet. Dragets kanal har enligt Svenska Turistföreningen anor tillbaka till 1200-talet, då djupet – före århundraden av landhöjning – inte var så snålt tilltaget. I modern tid har man sprängt och muddrat för att möjliggöra fortsatt nyttjande.
Från Nynäshamn fortsatte vi norrut, innanför Muskö där vi inte kunde låta bli att tjuvkika lite på militärbasen. Men även om vi inte syns på radar var det inte aktuellt att försöka smyga innanför de gula avspärrningsbojarna.
Vinden i skärgården är en nyckfull följeslagare och man nödgas alltid vara på sin vakt. Inte minst i en åfjordsbåt som är beroende av hastighet för sin stabilitet. I sund kunde det plötsligt bli vindstilla ett slag. Lojt guppande gled vi sakta framåt för att i nästa ögonblick krängande skjuta fart när vinden vältrade sig ner från krönet av någon hög holme.
Men trots ojämnheten kom vi snabbt fram, och i höjd med Dalarö var det dags att leta efter någonstans att tillbringa natten. Efter att bryskt ha blivit bortkörda från en privat och övergiven brygga där vi tillfälligt lagt till för att koka lunch hade vi inte så stor tro på omgivningens goda vilja.
Det kan tyckas snarstucket kanske, men faktum är att de ovänliga bryggägarna var det första (och därtill nästan enda) tillfälle då expeditionen stött på ovänligt bemötande. Kunde det vara så att folk i Stockholms skärgårds lite “finare” områden generellt var skitstövlar?
Nåväl, det skulle snart visa sig att vi tagit grundligt miste.
Vi gjorde diverse strandhugg i jakt på bryggplats och hamnade till sist vid Jutholmen. Knappt ett skär och så fullt av stugor att det i sjökortet mest liknar en illa tecknad igelkott.
Vi insåg att vi troligen var ute i ogjort väder. Om vi nu får låna en bryggplats, var ska vi då slå upp tältet? Där det inte står hus är det istället prunkande trädgård. Mycket riktigt, vi blir visserligen vänligt bemötta men ändå ombedda att ta oss vidare till nästa, obebodda, holme. Där skulle det finnas en kaj att förtöja vid.
Kajen hade försvunnit med forna vintrars is, och fundamentet var det enda som återstod. Nu började vi bli riktigt rådvilla men bestämde oss för att ro norr ut. När vi nu ror förbi Jutholmen för andra gången kommer en man ut på sin brygga och undrar vad vi är för ena. Vi förklarar, och snart ligger Karsk tryggt förtöjd i den mest ombonade lilla hamn man kan tänka sig medan besättningen sitter vid dukat bord. Tältet slipper vi också, istället vankas det dubbelsäng. Nog finns det folk i Stockholms skärgårds mer fasionabla delar som är långt ifrån skitstövlar.
Det blåste fortfarande en hel del dagen därpå. För att undvika att korsa Jungfrufjärden höll vi oss tätt intill Kymmendö och tryckte oss in mot Nämdö. Sen var det dags för en kanal igen, nämligen Runmarö kanal. Tidsvinsten kan väl diskuteras med mastfällning för låg bro och rodd. Men lite förnöjelse måste man få unna sig.
På väg upp mot Kanholmsfjärden passerade vi en gammal vit lotsbåt som låg för ankar. Den såg bekant ut på något vis. En gemensam vän och tillika elektriker hade i varje fall en liknande båt när han på sommaren jobbade i skärgården. Ett dön från båtens tuta övertygade oss. Ner med seglet och ut med årorna för att ro tillbaka.
Efter fikat hade vinden mojnat lite och vi tog oss galant över den öppna Kanholmsfjärden. Nu var det inte långt kvar till Ingmarsö.
Så kom expeditionens sista dag. Fortfarande strålande medvind och 1 søft (rev). I Paradiset, sundet mellan Finnhamn och Ingmarsö, började vinden leva rövare igen. Dags att ringa till mor och far och bebåda vår ankomst. Kanelbullarna var redan i ugnen …
Den sista biten blev det rodd. Vinden började gå över på västlig, och på Ingmarsös nordsida var det rak motvind, men bekymmerslösare rodd har jag sällan skådat. Så rundade vi sista udden, och där låg grannskapets brygga, full med välkomnande grannar.
Vi hade lyckats, vi kom fram! Plötsligt går det upp för mig att sträckan Trondheim-Stockholm faktiskt är ganska lång. Och vi kunde, vi lyckades, vi hann!
Men då var det slut då ... Jaha.