: "Sjöräddning"

"Sjöräddning"

Traktens getter hälsar på

Vegards argusögon har hittat ett hål!

Runt omkring de flesta kuster ligger det diverse gamla båtar och för en tynande tillvaro. Flytetyg vars ägare tappat lusten eller fått för ont om tid. Eller helt enkelt ändat sin jordavandring för att så lämna båten i händerna på arvingar med bristande entusiasm.

Åfjordsfiringen Båra hade legat på land sisådär en 10 år (en firing är en mellanstor båt, kanske 9 meter eller så) då dess ägare till sist insåg att han knappast skulle få tid att reparera båten och få den i sjön. I sin jakt efter en lämplig adoptivfamilj kom han genast att tänka på Fosen Folkehøgskole (för dummare än så var han inte). Seglingslärare Vegard Heide högg naturligtvis direkt och seglingslinjen ställde mangrant upp.

Båra fanns att hämta på Aunøya vid Hitra (mest känt för sitt goda renommé bland tyska och svenska fisketurister), ungefär 25 sjömil från Rissa. Där ligger det ett idylliskt behandlingshem, och vi fick låna en stuga för övernattning.

Vi satte oss på den snabbgående katamaranen till Kristinansund och klev av på Hitra för vidare transport till Aunøya.

När vi bar upp våra saker till den lilla stuga där vi skulle tillbringa natten passade jag på att skärskåda de båtar som stod på land för vinterförvaring, inpackade i sina presenningar. Var det den, eller kanske den som vi skulle segla hem? Det var lite svårt att se vilka “paket” som kunde rymma en båt i rätt storlek när de alla var så väl inslagna.

Den enda båt som tydligt såg ut som en firing stod för sig själv, milt sagt bristfälligt draperad i en presenning som för länge sedan slutat fungera som värn mot väder och vind. Bredvid stod ett får och glodde.

Ja, naturligtvis var det vår Båra. Första åtgärd fick bli att skotta ut snö och få bort presseningen som frusit fast. Fåret, som uppenbarligen höll av båten som en kär gammal vän, tittade stillatigande på en bit bort.

Sen blev det inspektion. Stäven hade gått av strax ovanför bordläggningen. Och snart hade kritiska blickar uppdagat ett 2 knytnävar brett hål i ripa (relingsbordet). Längre fram hade bordet en halvmeter lång spricka som såg ganska otäck ut. För övrigt kunde dagsljuset obehindrat sila in mellan bordläggning och stäv i både för och akter. Ett på det hela taget inte alls hopplöst fall.

Eftersom båten var torr som fnöske måste vi först se till att få den i sjön. Det var dock inte så lätt eftersom den mer eller mindre växt fast i backen. Vi fick helt sonika hacka och spetta loss den medan fåret fick sällskap av några nyfikna getter.

När Båra fått suga väta en liten stund och vi passat på att äta en bit var vi redo att påbörja återupplivningsförsöken. En planka sågades till och klinkades fast över det stora hålet i sidan. En blyremsa spikades över sprickan. Samtliga småsprickor tätades utvändigt och invändigt med... smör! Tine ekte mejerismør, om vi ska ägna oss åt produktexponering. Fördelen med smör framför mer beständiga material som drev eller annat är att smöret trycks ut om båten sväller. Ingen risk för att träet sprängs alltså. Så här med facit i hand kan vi förresten konstatera att smöret faktiskt satt kvar på alla ställen trots att turen hem tog två dagar och emellanåt bjöd på hyfsat hårt väder.

Men nu går vi händelserna i förväg. Efter närmare inspektion gick det upp för oss att två av halsborden (sambord på svenska) hade börjat ruttna. Provstickning medels kniv visade dock att rötan var tämligen ytlig och vi bedömde det som otroligt att det skulle gå hål.

Kvällen avslutades med att vi blev bjudna på middag på behandlingshemmet. På menyn stod egenfångad torsk, vilken avnjöts med potatis och ägg i smör. Vi tackade och bockade. Båra kom i sjön igen med förhoppning om att hon skulle svälla ytterligare under natten.

Smör is the shit!

Aunøya - Rissa, ungefär 23 nautiska mil

Dagen efter hade det blåst upp en del. Inget alarmerande, men man hade hela tiden i bakhuvet att båten faktiskt inte var i toppskick och att vi inte visste säkert vad den höll för. Vi började med att ro för att komma i ett bra utgångsläge innan vi reste masten för att segla. Den friska sydliga brisen gjorde att vi hade motvind, men det gick framåt ändå.

Vinden i Trøndelag är dock något lynnig. Det blåste upp, och när rossene (vindkasten) började få kulingstyrka kände vi att det kanske var lite för mycket för Den gamla. Vi sökte lä under en liten holme och bidade bättre tider. De kom, och vi hann över till fastlandet innan mörkret föll på. Natten tillbringades i en liten hamn strax väster om Trondheimsfjordens mynning.

Dagen efter hade vinden mojnat och det var knappt segelvind. Med masten fälld blev det istället att ta till årorna de återstående 12 sjömilen. Olyckligt nog var det motström hela vägen hem, och skillnaden mellan låg- och högvatten var särskilt stor. Det var blott med nöd, näppe och rejäla årtag som vi lyckades trotsa den starka motströmmen och runda Agdenes för att sen smyga så tätt intill fjordens stränder som möjligt, där strömmen inte är så stark.

Resan gick som sagt bra. Alla kom hem och smöret satt kvar. Vi får se vad som händer med Båra. Förhoppningsvis får eleverna på Båtskott reparera henne så att hon får ett långt och aktivt liv.

< Segelsömnad | Uppdatering från Båtskott >