Jungfruseglats och vårutfart
Lördag
Klockan 03:50 ringer väckarklockan och med övermänsklig viljestyrka lämnar jag sängens och Tirils trygga omfamning. Nåja, Tiril ska med hon också, så det är bara sängen jag saknar. Egentligen skulle vi seglat iväg redan igår, men en oblid väderprognos som varslat om kuling och annat otyg gjorde att vi fick vänta till idag. Eller inatt, hur man nu vill ha det.
Ljust är det i alla fall redan. Det är bara att klä på sig och knata ner till naustet (båthuset). Där är det redan full rulle. Överlastade prammer (ekor) ros fram och tillbaka till de större båtarna som ligger på boj en bit ifrån strandkanten. Det gäller att komma iväg fort så att man får försprång framför de andra.
Totalt är vi 7 båtar som ska på vårutfart. Mest åfjordsbåtar, och alla möjliga storlekar från færing till fembøring.
Svarte-Erik är först iväg, och snart efter kommer Karsk och Larsbåten. Larsbåten byggdes samtidigt som Karsk men är en Nordlandsbåt (sexring) och foten längre. Så nu är det upp till bevis, vem seglar snabbast? Vårt riggande tar lite tid eftersom seglet just blivit klart. Men snart har vi tråcklat oss igenom alla möjliga och omöjliga riggdelar, och så kommer seglet upp! Med en lättnadens suck konstaterar jag att seglet ser tämligen vettigt ut även i praktiken. Det ska senare visa sig att vi kryssar bra och kan hävda oss någorlunda i förhållande till storleken.
Vinden blåser ut ur fjorden och vi gör bra fart. Nöjt kan vi konstatera att vi trots allt går lite fortfare än Larsbåten, men man ska inte låta sig drabbas av hybris.
Så döper vi Karsk. Rikard och Tiril får bli gudföräldrar och med orden "Karsk ska du heta, och säker gå" sköljs bogen med kaffe. Att fara i odöpt båt sägs betyda otur.
Fram på dagen (det vill säga runt klockan 9, även om det inte känns så) dör vinden ut och vi får ta till årorna. För i tiden talade man om "granbør". Det var när det blåste på så sätt att det gick fortare att ta till årorna (som är av gran) än att segla.
Och här blir vi inte heller besvikna. Karsk är behaglig att ro även under längre sträckor, och vi lämnar tryggt de större båtarna bakom oss. När det kommer till rodd är vi betydligt mer snabbgående. Lyckan är dock kortvarig och vi får se oss omseglade när det åter börjar fläkta, om än från "fel" håll.
Väl framme vid resans mål, Utsetøya öster om Hitra, äter vi och går och lägger oss.
Söndag
Dagen efter är det dags för att göra det vi kom hit för. Jaga får! Ja, inte med pil och båge eller bössa alltså utan mer insamling. På Utsetøya har skolan nämligen en flock med utegangarsau, eller villsau eller vad man nu vill kalla det. Utegangaren är i alla fall en ursprunglig, nordisk fårras som reder sig bra utan mänsklig omhuldan. Faktum är att de är så pass ovana vid människor att man får jaga ihop dem med stor list för att kunna få tag i dem.I år gick det i alla fall snabbt och vi drar av dom vinterullen som sitter ganska löst så här på vårkanten. En och annan umgås lite med de sockersöta små lammen.
Meteorologen spår och vädret rår Under tiden har man lyssnat på vädret. Kulingen är i antågande och ska vi ha en chans att komma hem inom en snar framtid gäller det att snabba sig och dra nytta av nordvästen.
Den här gången är vi först iväg även om klockan väl redan är 7 på kvällen. Snabbt går det. Och högt. Vi går riktigt bra på bidevinden och lyckan är total tills vinden plötsligt går hem och lägger sig. Så var det roliga slut. Åror igen...
Men eftersom kulingen är på väg slipper vi ro och blir istället släpade vidare till Austråt som ligger vid Trondheimsfjordens mynning. Det är lite bittert att låna motorkraft, men timmen är sen och beslutet låter förnuftigt. Först framåt 3 på morgonen är vi framme i Austråt och somnar in i våra sovsäckar i soluppgången.
Måndag
Framåt klockan 11 är det så olidligt varmt att vi vaknar vare sig vi vill eller inte. Någon nordöstlig kuling ser vi inte alls till. Det blåser visserligen en del, men mer från öst och sydöst. Det blir bidevind in i fjorden, och senare svag motvind och rodd. Vi försöker att träffa Svarte-Erik med några vattenfyllda papperspåsar, men det ville sig bara nästan. Kanonernas (det vill säga armarnas) räckvidd var lite skral.Hem kom vi i alla fall, och Karsk var som sagt till belåtenhet. Inte minst imponerades vi av hur tät båtbyggarna fått henne. Under den 3 dagar långa turen öste vi kanske 4 gånger, och då har hon inte ens legat på sjön och tätat sig.
