Från Krokholmen gjorde vi god fart. Sydlig bris upp emot kuling hade värderleksrapporten spått, och även om vi inte drabbades särskilt menligt av det hårda vädret var det något att räkna med.
På vår väg mot Nynäshamn blev vi lite nostalgiska och rodde genom Dragets kanal mellan Järflotta och fastlandet.
]]>
Hoppet om att hinna fram hade tänts när vi nådde Östersjön. Och på något vis kändes det i hela kroppen att det snart var slut på motvinden. På morgonen efter att vi lämnat Göta kanal blev så vinden sydvästlig, bästa tänkbara. Upp med seglet och avanti!
Den stekande solen var blott ett trevlig inslag i sommaridyllen. Luften var inte alls lika kvävande som den varit inne i inlandet. Det idylliska landskapet bjöd på herrgårdar och trånga farleder.
]]>
“Va? Du kan ju inte ge upp när du har kommit så långt?” Det blev till sist ett sms från Lars som skingrade alla dumma idéer om att inte åka vidare.
Dagen efter var vi inne på klareringskontoret vid öppnandet. En dag hade grubblats bort i Sjötorp och nu gällde det att lägga på ett kol.
]]>
Dagen efter kom vi ut på Vänern, Sveriges största sjö. Och det faktum att horisonten åter gjorde entré i landskapsbilden vittnar om dess vidsträckthet.]]>
Så kom det stora avgörandet. Den bistra verkligheten var att det inte var särskilt troligt att vi skulle hinna runt södra Sverige, inte minst med tanke på att väderleksrapporten de närmaste dagarna talade om visserligen svagare, men dock sydvästlig vind. Med sådana utsikter var det svårt att se något förnuft i att stånga sig vidare söder över, för att sedan med största sannolikhet behöva bli hämtad med bil och släp.]]>